Summering av säsongen 2019/2020

Så kunde äntligen säsongen 2019/2020 avslutad, och den kommer gå till IFK-historien som en av de jobbigaste på mycket länge.

Förhoppningarna inför säsongen var ju höga – IFK skulle bli topp 6 eller kanske ännu bättre – och det fanns fog för det baserat på fjolårets prestationer. Men tyvärr ville det sig inte när säsongen väl drog igång och efter en berg-och-dalbanesäsong från helvetet lyckades IFK i en direkt avgörande match mot Sirius på bortaplan vinna för första gången utomhus för säsongen, och undvika kvalspel.

Det är få förunnat att avsluta säsongen med en seger på Studenternas, så på så sätt blev det en bra avslutning. Segern mot Sirius föregicks ju dessutom av en bortaseger mot SAIK och seger i sista hemmamatchen mot Vetlanda och rundade av en stark slutspurt för ett IFK som sett ut att vara cementerat på kvalplats ända sedan annandagsförlusten mot Frillesås.

Det blev dock ett återhållsamt jubel, i praktiken hade ju IFK i princip undvikit ett fiasko för att landa i ett misslyckande. Med det spelarmaterial IFK Vänersborg hade till sitt förfogande i år skulle man minst nå topp 10. Nu slutade man elva. Så hur blev det så?

  • En förklaring är att IFK aldrig riktigt fick utnyttja det spelarmaterial man har fullt ut. Av 26 matcher fick IFK spela en handfull med helt ordinarie lag pga skador, sjukdomar och avstängningar. Allra tyngst var det i perioden mellan derbyt mot Villa och annandagsderbyt mot Frillesås där IFK drabbades av skador och sjukdomar på spelmotorerna Robin Lundqvist och Robin Öhrlund som höll dem borta i 5-6 matcher, och med dem föll mycket av IFK:s speluppbyggnad bort. I samma period åkte IFK inom loppet av ett par omgångar på två stycken avstängningar i efterhand på Simon Blomkvist och Olle Berglund. Spelet låste sig, självförtroendet fick sig en törn och IFK tog bara 2 av 16 poäng under den här perioden. I matcherna före och efter den här perioden plockade IFK 8 av 12 respektive 12 av 24 poäng.
  • En annan förklaring är att många spelare helt enkelt inte kom upp i normal nivå. Robin Öhrlund spelade enligt egen utsago hela säsongen på 80% av sin kapacitet pga krånglande höfter, och Joakim Hedqvist tillsammans med övriga anfallare presterade inte tillräckligt bra längst fram för att IFK skulle få momentum i matcherna. Inte heller försvarsspelet fungerade lika bra som vi har varit vana vid, ständiga skador och avstängningar tvingade IFK att kasta om backlinjen nästan varje match under en perioden och stabiliteten försvann.
  • Hedqvist, ja. Lagkaptenen som skulle avsluta karriären och sedan hyllas för sina insatser i IFK-tröjan men som sedan utan förvarning lämnade skeppet och avslutade säsongen i Gripen. IFK-spelarna hanterade det sveket på ett bra sätt och verkade bli starkare som lag av det, men det råder inga tvivel om att det såklart var ytterligare en spark i magen på ett lag som redan var nere för räkning. Dessutom var Hedqvist, trots en svag säsong, IFK:s bäste målskytt och hans skytte hade garanterat gett IFK några poäng i slutet av säsongen och kanske gjort skillnaden på plats 11 och plats 9-10.
  • Hemmaspelet var inte heller vad det borde varit för IFK. Normalt är IFK ett av seriens starkaste hemmalag och förlorar inte många matcher i Arena Vänersborg. I år vann man bara fem av 13 matcher på hemmais och förlorade mot lag som AIK, Hammarby, Frillesås och Broberg både hemma och borta och när tabellen räknas samman kan man konstatera att det hade räckt att ta en hemmaseger mot något av de mittenlagen för att nå slutspel.

En aspekt som inte heller kan förbises är att säsongen 2018/2019 aldrig riktig tog slut för IFK Vänersborg. Nästan direkt efter att IFK åkt ur kvartsfinalspelet slog bomben om IFK:s ekonomiska kris ner. Sedan följde en vår och en sommar av ovisshet, osäkerhet och oro för spelare, ledare och supportrar innan det stod klart att IFK undvikit konkurshotet och röjt undan skuldberget. Då var det bara veckor kvar till försäsongen skulle starta.

Varken vi på sidan eller IFK-spelarna fick liksom den här nödvändiga semester och vilan från att spela och tänka på bandy som behövs för att ha med sig energi in i kommande säsong. Det är såklart också en märklig känsla att köra barmarksträning utan att veta om klubben kommer finnas kvar när säsongen ska starta. Jag tror inte det är en slump att den här tunga säsongen följde fjolårets kaos, det sög nog helt enkelt för mycket energi från alla inblandade för att en topprestation den här säsongen skulle vara på tapeten.


Fanns det några ljusglimtar då? Jo, såklart. Avslutningen var som sagt fin och även när det gick tungt såg man hur alla spelare (utom en som inte är i klubben längre) kämpade stenhårt, pushade varandra och jobbade för att hitta tillbaka i match efter match och aldrig gav upp.

Publikstödet har också varit en ljusglimt. Även om publiksnittet sjönk den här säsongen med cirka 300 personer, vilket IFK också hade budgeterat med i och med att man inte hade annandag hemma bland annat, så är 1164 personer ett fint publiksnitt för ett lag som legat på kvalplats en stor del av serien. Publiksnittet ökade rentav under sista halvan av serien trots att det då gick resultatmässigt som tyngst. Cred till vänersborgarna som verkligen ställde upp när det behövdes som mest. Finaste ögonblicket var när stora delar av publiken stannade kvar och applåderade laget efter en spelmässigt utmärkt insats mot Hammarby i en match som ändå förlorades med 2-7. Så ser en riktig bandypublik ut.

Vi har även fått se två egna produkter ta klivet in i elitserien och imponerat. Lukas Forsström debuterade bara 15 år gammal och gjorde även ett mål den gångna säsongen samt visade prov på exceptionell talang, trots spel i en ovan roll som anfallare för det mesta. Hugo Andersson, 18, har varit med kring A-laget en längre tid men fick debutera från start mot Åby/Tjureda, var matchens bästa spelare och lade sedan beslag på vänsterhalvspositionen fram tills slutet av säsongen då sjukdom stoppade honom. Han gick rakt in i elitserien och spelade respektlös och moget från första minuten. Bra betyg till IFK:s ungdomsverksamhet, och förhoppningsvis ökar inflödet av spelare därifrån till A-laget ytterligare nästa säsong.

Slutligen offentliggjorde IFK i december att man har planer på att starta upp ett damlag till nästa säsong och första nyförvärvet är redan kirrat i form av Amanda Bäverhag. En nödvändig satsning för IFK där flickbandyn upptar en större och större andel av den total verksamheten och de ska givetvis ges samma förutsättningar att gå från bandyskola till A-laget som killarna har. Återstår att se om IFK hinner få ihop ett damlag redan till nästa år eller om det dröjer något år till, men satsningen ligger oavsett vilket helt rätt i tiden.


Framtiden då?

Vi ska ha klart för oss att IFK Vänersborg INTE beviljats elitlicens för nästa år ännu. Man var dock enligt egen utsago skuldfria när säsongen startade och det finns inga signaler i dagsläget som tyder på att klubben skulle ha försatt sig själva i skiten i år igen. Men det gjorde det å andra sidan inte förra säsongen heller så jag vill gärna ha det svart på vitt innan jag ropar hej.

I övrigt pågår arbetat med nästa års trupp för fullt. I skrivande stund är Kimmo Kyllönen, Dennis Nilsson, Robin Lundqvist, Simon Blomkvist, Joakim Johansson, Juho Liukkonen, Adam Herou Löf, Niclas Nyqvist, Felix Callander och Lukas Forsström klara för nästa säsong. Johan Koch, Emil Viklund, Robin och Jesper Öhrlund, Olle Berglund samt David Jensen är ännu inte klara. Hugo Andersson hade inget A-lagskontrakt den här säsongen och har inte skrivit på något ännu.

Med den säsong som har varit för IFK år man räkna med att det blir några spelartapp av olika anledningar, man måste ha en framåtrörelse som förening och utvecklas positivt annars blir det svårt att behålla sina spelare. Tyvärr tog IFK ett steg bakåt i år. Förhoppningarna är dock goda att majoriteten av spelarna som står utan kontrakt blir kvar även nästa säsong.

Klart är att IFK:s lagbygge till nästa säsong MÅSTE fokusera på bredd. Det är lite tabu att prata om breddvärvningar när de flesta vill se spets men vi måste se saker och ting på ett nyktert sätt; om vi ska ha chans att behålla spetsspelarna med utgående kontrakt, så kommer stor del av lönebudgeten gå åt till det. Då är det inte realistiskt att IFK ska kunna plocka in 2-3 spetsvärvningar. Nej, IFK behöver gå tillbaka till gammal klassisk IFK-filosofi och locka till sig unga lovande spelare som man kan förädla, lyfta upp ett gäng juniorer från P19 (förslagsvis Wahlberg, Baatz och Sjöling) och försöka hitta guldkorn i allsvenskan. Framförallt offensivt behöver man ge sig ut på jakt efter spelare och om jag fick välja skulle jag gärna se Gripenduon Markus Eriksson och Robin Karlsson i IFK-tröjan nästa säsong, de har levererat i allsvenskan i flera säsonger och vore intressant att se hur de skulle stå sig på elitserienivå.

Drömvärvningen vore Christoffer Fagerström vars kontrakt med Bollnäs går ut. Kan IFK få ihop ett gäng sponsorer som vill finansiera en sån värvning vore det fantastiskt, men ingenting har överhuvudtaget tytt på att Fagerström är intresserad av att återvända till IFK sedan han lämnade klubben för fyra år sedan.

KRÖNIKA: Flippar och floppar i första omgångarna

Det pratades på förhand om att årets elitseriesäsong skulle vara den jämnaste och mest ovissa på mycket länge. Efter att lagen spelat 2-5 matcher (bandyn har svårt att inte få tabeller att halta) kan vi slå fast att det inte var en helt orimlig bedömning. Känslan har varit att alla slagit alla och att det varit svårt att förutse vinnaren på förhand i de flesta matcher. Som det ska vara.

Undantagen är Åby/Tjureda och Villa Lidköping som förväntat varit konsekventa i sin resultat i vardera ände av tabellen. Åby/Tjureda kommer få det kämpigt att ta poäng alls i vinter och Villa Lidköping kommer antagligen inte förlora en match, om de ens kommer tappa en poäng? Villa har inte förlorat en serie- eller slutspelsmatch på snart ett år och när inte ens ett formtoppat Edsbyn på hemmaplan kan rå på dem så vetefan vem som ska göra det.

Anmärkningsvärt från säsongsupptakten i övrigt är såklart att Sirius har vunnit tre av fyra matcher även om det väl ”bara” bortasegern mot VSK (7-6) som stuckit ut. Däremot har Sirius offensiva produktion imponerat; 25 mål på fyra matcher är riktigt starkt och Sirius har fått leverans från samtliga sina offensiva spelare tidigt på säsongen vilket alltid är viktigt. Bandy är också en sport där det gärna rullar på när det väl börjat rulla rätt – till det slutar göra det. Men i säsongsinledningen har allt Sirius rört gått i mål, känns det som, samtidigt som man haft marginalerna med sig när motståndarna närmat sig – men inte hunnit ikapp – i andra halvlek.

Nederlagstippade Vetlanda har också fått en ganska skön start på serien. Förvisso en ganska klar förlust mot Villa men en match de själva var nöjda med, och sedan två raka uddamålssegrar mot förmodade tabellkonkurrenter. Det har inte slagit gnistor om Vetlandas spel och man har haft marginalerna på sin sida, men att få med sig fyra av fyra poäng mot AIK och Motala kan väga tungt i slutändan och stärker säkerligen Vetlanda.


I motsatt ände finner vi Broberg/Söderhamn som också varit lite upphaussade inför säsongen men som inledde med tre raka förluster innan man slog till med första segern mot slagpåsen Åby/Tjureda igår. Kanske vänder det för dem nu? De har i säsongsupptakten haft svårt att både göra mål och hindra motståndarna från ett göra mål (7-19 i målskillnad första tre matcherna) och den historien känner vi igen från förra säsongen, så återstår att se om segern mot Åby/Tjureda bara var en tillfällighet eller om man är på banan nu.

Ett annat lag som haft det förvånansvärt jobbigt i säsongsupptakten är Sandviken. De vann förvisso premiären mot IFK och imponerade stort på mig med ett tajt försvarsspel, hög intensitet och två spelare i Daniel Berlin och Erik Säfström som spelade på toppen av sin förmåga. Sedan dess har det inte gått något vidare och en klar förlust mot Edsbyn (1-6) följdes upp med förlust med 0-3 mot Motala. Ett mål sedan matchen mot IFK för Sandviken tystar inte direkt olyckskorparna som undrat vem som ska göra målen i vinter.

Omtalade nykomlingen AIK har lite samma problem. Profilstarka nyförvärv och mängder av offensiva poängspelare men man har inlett serien med två förluster och en vinst och man har bara mäktat med att göra åtta mål på de tre första matcherna (även om Ryazantsev saknades mot Vetlanda senast). AIK har fortfarande en bit kvar upp till den jämnhet och kvalitet som krävs för att placera sig högt i tabellen.


IFK Vänersborg då? Jo, även om premiären mot SAIK inte var en höjdare så ryckte laget upp sig rejält mot Bollnäs och körde över World Cup-vinnarna med besked. Det följdes upp med ett starkt kryss borta mot VSK, en match IFK länge haft problem med men som man den här gången kontrollerade och hade kommandot i under den första halvleken, men man tappade lite momentum pga ett par skadekänningar och en utvisning i mitten på andra halvlek som gjorde att VSK kunde pressa på och även ta ledningen. IFK reste sig dock och kvitterade i slutminuterna.

Tre poäng av sex möjliga är en klart godkänd start på serien för IFK. IFK har troligtvis haft det tuffaste spelschemat av alla lag så här långt med tre raka matcher mot tippade topp 6-lag. Bästa tänkbara scenario hade såklart varit sex poäng efter de tre matcherna, men det hade mycket väl också kunnat sluta med tre raka förluster så IFK är sannolikt nöjda med sina tre poäng så här långt. Man har dessutom hittat självförtroendet och fått igång det offensiva spelet de senaste två matcher och då är IFK bra nog att slå alla lag.

Spännande fortsättning följer.

Första poängen på fem år i Västerås när IFK och VSK kryssade

Det var upplagt för en jämn batalj redan på förhand i ABB Arena på torsdagskvällen. VSK och IFK hade ju mötts en gång redan på försäsongen i en mycket jämn match där VSK vann med uddamålet men IFK långa stunder var det bättre laget. Båda lagen hade också i omgången innan studsats tillbaka med viktiga segrar efter tunga förluster i premiäromgången, och torde därför kommit till matchen med gott självförtroende.

Rivstart av båda lagen
Och så blev det. Matchen började i högt tempo och det böljade fram och tillbaka. VSK inledde med att skaffa sex hörnor första 12 minuterna och dessförinnan hade båda målvakterna räddat varsitt friläge. Båda lagen gick framåt och framförallt IFK hotade VSK på ett mycket bra sätt i djupled och skapade en handfull riktigt vassa chanser (varav två ribbträffar av Hedqvist) och rena frilägen på det sättet i första halvlek. VSK å sin sida var VSK och tryckte på i offensiven och tog ledningen med 1-0 genom ett typiskt VSK-mål där Daniel Johansson tryckte sig förbi och igenom IFK-försvaret och hängde in bollen.

IFK-kvitteringen dröjde inte så länge utan kom i efterspelet till en vänsterhörna där skottet täcktes, bollen gick tillbaka ut till Robin Öhrlund som drog som spelare men fick benen bortsvepta och straffen var odiskutabel. Det var även Jocke Hedqvists straffslag som satt högt och hårt. Kort tid därefter stod Robin Öhrlund för matchens prestation när han fick en boll i fart, susade förbi hela VSK, hoppade igenom de sista försvararna och satte upp bollen högt. En prestation av världsklass och en uppvisning i fart, teknik och kontroll på både boll och kropp.

”Kimmen” kvitterade
IFK kontrollerade spelet bra i stort sett hela första halvlek, man var vårdade i bollinnehavet, hade tålamod men var ändå giftiga när man bestämde sig för att gå framåt. Därför kanske inte helt logiskt att VSK skulle både lyckas kvittera och vända i slutet av andra halvleken där 2-2 får betecknas som lite av ett slumpmål och 3-2 var en styrning i mål på skott utifrån som ställde de flesta i IFK-försvaret. IFK gav dock inte upp och nästan direkt efter VSK:s ledningsmål blev Joakim Hedqvist fri efter lyft men Henrik Kjellsson i VSK:s mål var återigen följsam och läste IFK-spelaren och räddade. Den efterföljande hörnan smällde dock Joakim Johansson in 3-3 med en riktig rackabajsare i nättaket.

Andra halvlek inleddes med ett friläge för Jesper Öhrlund efter typ tio sekunder men återigen var Henrik Kjellsson där och räddade. Efter det var det betydligt mer VSK, de klev fram och spelade oerhört intensivt i sitt försvarsspel men IFK stod emot bra och VSK hade svårt att skapa några riktigt heta målchanser trots pressen. En tidig utvisning på Olle Berglund och skadekänningar på Robin Öhrlund och Johan Koch gjorde att IFK hamnade i ett tufft läge den här perioden men det var först med en halvminut kvar av utvisningen som VSK fick utdelning efter en fin soloprestation av Martin Landström.

Rättvist kryss
IFK lyckades dock vrida tillbaka initiativet och i 85:e matchminuten frispelades Johan Koch av Robin Lundqvist med en delikat genomskärare och även om det var nära så lyckades Henrik Kjellsson inte rädda friläget den här gången, utan 4-4 blev det. IFK var därefter närmast segern när Emil Viklund och Robin Öhrlund sågade sig fram till ett bra läge i straffområdet, men bollen stack ifrån Robin innan han fick chansen att avsluta och resten av matchen blev ganska händelsefattiga och båda lagen kände sig nog ganska nöjda med ett kryss.

IFK Vänersborg gjorde en bra match återigen och visade att matchen mot Bollnäs inte var en engångsföreteelse utan att man hittat tillbaka till sitt fina spel. Sett till mängden klara målchanser kanske IFK borde vunnit den här matchen, å andra sidan var VSK bra i andra halvlek och hade mycket väl kunnat göra ett eller två mål till och avgjort den här matchen, så på det stora hela är ett kryss ett resultat som speglar matchen och båda lagen kan vara ganska tillfreds med. Speciellt IFK som hade 11 raka bortaförluster mot VSK innan den här matchen.

I IFK var Robin Öhrlund den som tydligast stack ut från mängden, men även Kimmo Kyllönen var lugn och stabil och stod för några viktiga räddningar när VSK stormade som mest.

Nu väntar lite välbehövlig vila för IFK som spelar nästa match hemma i Arena Vänersborg mot IK Sirius onsdag 13/11 kl 19. Kom dit!