A Closer Look: Nykomlingarna

”Strategin är tydlig; AIK vill ha snabba framgångar och man satsar på stora, rutinerade namn.”

Elitserien 2019/2020 innehåller två riktigt intressanta nykomlingar som på de flesta andra sätt är varandras diametrala motsatser. Medan AIK är ett fåfängeprojekt startat av ett par personer med för mycket pengar som köpt sig till snabb framgång, så är Åby/Tjureda en klubb som under lång tid varit nöjda med att spela i tredjedivisionen, fostra duktiga unga spelare till högre divisioner och byggt upp en stark förening med många medlemmar, god ekonomi och en stark ungdomssektion.

Åby/Tjureda gör i år sin första säsong i högsta serien, och faktiskt blott sin tredje totalt sett i någon av landets två högsta serier. De tog klivet upp i bandyallsvenskan 2017 och vann serien redan under sitt andra år före Nässjö och AIK. De gjorde det med ett ungt lag bestående av mestadels egna produkter och juniorer på samarbetsavtal från Vetlanda. Rutinen stod framförallt Andreas Lysell, med många elitseriesäsonger bakom sig, och förre landslagsmannen Ulf Einarsson för. Lagets viktigaste spelare var dock poäng- och skyttekungen Filip Bringe, egenfostrad lagkapten som fyller blott 23 i år men redan är en poängspelare av rang på allsvensk nivå. Ska bli intressant att se hur han lyckas i elitserien.

För det lär behövas att han gör det. Speciellt när Ulf Einarsson inte följer med laget upp i högsta serien. Åby/Tjuredas nyförvärv består framförallt av unga egna produkter som plockas hem från Vetlanda, som mittfältare Jonathan Svensson och försvararen Arvid Johannisson, så Bringe kommer få dra ett tungt lass om klubben ska överleva sin första säsong i elitserien. Lite rutin har Åby/Tjureda ändå fått in i form av försvararen Viktor Törner från Vetlanda, men i övrigt är det ett lag som är väldigt oprövat på elitnivå, men samtidigt ett samspelt lag där många är fostrade i klubben och hängt ihop från lägre divisioner.

Även i det avseendet är AIK Bandy Åby/Tjuredas raka motsats. AIK-projektet drogs igång 2016 av Jonas Galotta, tidigare Black Army-höjdare mest känd för att han tillsammans med en grupp supportrar kuppade till sig styrelsemedlemskapet i AIK Hockey och som nu misstänkts använda bandysektionen för att ta över maktpositioner inom AIK:s huvudförening. Tillsammans med Marco Engborg, (ö)känd för att ha pumpat in miljoner i framförallt SAIK och Hammarby genom åren, beslutade de sig för att göra en snabb resa till eliten och har inte snålat på vägen dit.

Det började med att man värvade ihop ett lag av relativt skickliga elitseriespelare när klubben låg i division 1, och även om det tog ett år längre än beräknat att ta sig upp från divison 1 till bandyallsvenskan så lyckades man till slut och fortsatte på den inslagna vägen och värvade ihop ytterligare ett gäng elitseriespelare med ambitionen att vinna bandyallsvenskan direkt. Det misslyckades man med, men lyckades ändå ta sig till elitserien via kval på Falu BS bekostnad. Väl i elitserien har man totalrenoverat laget och värvat minst ett halvt nytt lag (oklart eftersom AIK bara säger att de har 20 spelare under kontrakt men inte vilka).

Strategin är tydlig; AIK vill ha snabba framgångar och man satsar på stora, rutinerade namn. Spelare som Patrik Nilsson, Pavel Ryazantsev, Alexander Kim, Dimitri Loginov och Alexei Chizhov, alla med meriter från spel på högsta nivå i Sverige och Ryssland, har plockats in tillsammans med unga killar som Christian Frohm och Elias Engholm. I mål står fortfarande Andreas Bergwall som även är spelande tränare. Vilka övriga spelare som ingår i truppen är som sagt oklart men Rinat Shamsutov, Johan Willes och Robin Folkesson följer inte med upp i elitserien.

En annan sak som skiljer de båda nykomlingarna åt är arenasituationen. Medan Åby/Tjureda relativt omgående efter avancemanget projekterade och fick igenom ett förslag om att bygga en bandyhall som ska stå klar redan i höst är det fortfarande skrivet i stjärnorna var AIK Bandy ska spela sin hemmamatcher. Bergshamra IP i Solna är inte godkänd för elitseriespel och Stockholms kommun och Stockholmsklubbarna verkar måttligt intresserade av att låta dem hyra in sig på Zinkensdamm. I kvalet hade AIK Kalix IP som reservarena, så vem vet – kanske tänker de nytt och fräscht och blir första elitklubb någonsin, alla sporter inräknat, som har typ 100 mil till sina hemmamatcher.


Så vilka kommer klara sig bäst i elitserien i höst?

Trots att de inte har någonstans att spela, trots att stora delar av deras trupp av någon anledning mörkas och trots att de spelare man vet är klara är ett hopplock av diverse spelare som passerat sitt bäst-före-datum för en handfull år sedan så går det inte att förneka att AIK är ett intressant lag. En frisk och motiverad Patrik Nilsson är alltjämt en 40-målsskytt i elitserien och Pavel Ryazantsev gjorde över 60 mål den gångna säsongen – må så vara att det var i ett överlägset Neftyanik i den allt svagare ryska högstaligan. Andreas Bergwall i mål gör också sitt till, såklart. AIK kommer kunna göra mål och de kommer ha en målvakt som räddar det mesta, det brukar man komma rätt långt med som nykomling. Att AIK kan vara med och slåss om åttondelsplatser känns inte orimligt.

För Åby/Tjureda lutar det åt att det blir en tuffare säsong. De kommer inte göra bort sig men elitserien är ofta skoningslös mot nykomlingar som varit stabila och jämna i bandyallsvenskan men saknar den riktiga spetsen och rutinen som elitserien kräver. Ny hall och ett ungt talangfullt lag i all ära, men det mesta pekar – tyvärr – på att Åby/Tjuredas elitseriesejour bara kommer bli ettårig. Den här gången.

Bandyn behöver fler starka män/kvinnor

”Man kan tycka vad man vill om AIK Bandy och de som styr den klubben men det PIGGAR UPP”

Ett av de större problemen bandyn, och de flesta sporter för den delen, har just nu är att uppbåda och bibehålla engagemang för klubben och sporten. Så mycket annat pockar på folks uppmärksamhet idag jämfört med för bara 10-15 år sedan. Det finns alltid en ny säsong av en serie på Netflix eller HBO att titta på, dessutom till en månadskostnad på typ hälften av vad det kostar att gå på en idrottsmatch och vill man se sport går det alltid någon fotbollsmatch på någon tevekanal.

Det är tufft och kräver att klubbarna arbetar hårt med lokal förankring och att bli en del av samhället de verkar i så att den lokala klubben inte bara blir förströelse som konkurrerar med Netflix utan en angelägenhet som betyder något mer, är något större.

Därför behöver vi fler starka män och kvinnor i klubbar runtom i landet. Ledare som har visioner och ambitioner och får saker att hända, ibland på gott och ont. Man kan tycka vad man vill om AIK Bandy och de som styr den klubben men det PIGGAR UPP när det kommer fram en klubb med ambitioner som inte bara är nöjda med att rulla på i samma hjulspår år efter år. Som inte bara ser ett avancemang till elitserien som en kul erfarenhet men som förväntar sig att åka ur direkt, utan som tar klivet upp och sedan gasar. Det är sånt som skapar intresse och engagemang.

Känslan är att det är på tok för ovanligt i dagens bandy. Man hör sällan om ordföranden eller klubbchefer som har en ambition om att bli bäst och en plan för hur man ska nå dit. Det kanske inte alltid lyckas men att man åtminstone försöker och vågar säga utåt att man har ambitioner är viktigt. Sånt skapar snack, vare sig det är bland folk som köper visionen och ambitionen eller folk som irriterar sig på den gapige jäveln som sticker ut hakan.

Alla elitklubbar behöver ambitioner och visioner för att vara relevanta. Mellanmjölk blir tråkigt efter ett tag. Det behöver inte ens vara grandiosa ambitioner och visioner utan det kan vara saker som att man vill bli Sveriges bästa ungdomsklubb eller att man har en vision att spela i elitserien med 100% egna produkter, eller att man har som mål att nå slutspel som nykomling eller bygga en bandyhall på ett halvår.

Det viktiga är att man vill något och signalerar det utåt. Det är betydligt lättare att få folk att haka på ett försök att bestiga Mount Everest än att få folk att hänga på en sladdrig tiotimmarsvandring utan mål eller mening. Sätter man upp ett högt mål så kommer folk följa en för att se om man lyckas. Om man sedan gör det spelar mindre roll i det långa loppet.

För precis som med allt annat idag handlar idrottens utmaningar att skapa engagemang och interaktioner. På sociala medier trycker influencers på alla knappar med clickbaits, avklädda bilder, galna upptåg, överdrivet personliga bekännelser och så vidare i jakt på likes och kommentarer. För det är det enda som räknas idag. Översatt till idrottsvärlden är likes och kommentarer folk som snackar om laget, går på matcher, sätter sina barn i ungdomslagen och engagerar sig ideellt. Och precis som sociala mediernas influencers måste man våga vara jävligt högljudda och sticka ut hakan för att synas och skapa engagemanget.

Så kan IFK:s matcharrangemang förbättras

Om någon från IFK läser detta är det fritt fram att sno idéerna om de verkar vettiga.

Matcharrangemangen har varit IFK Vänersborgs sorgebarn i ett par års tid nu. Ambitionsnivån har bara sjunkit och sjunkit, från att ha varit ganska bra i några år med Fans Corner, barnpassning, livemusik m.m så har känslan man fått som supporter de senaste säsongerna varit att man inte ansträngt sig nämnvärt för att erbjuda något mer än 90 minuter bandy.

Ohållbart, givetvis, och garanterat en delförklaring till att publiksnittet sjunkit. Att åtgärda problemet är därför av yttersta vikt, annars kommer det bara förvärras ytterligare.

Här kommer jag presentera lite fria tankar, idéer och förslag på hur matcharrangemangen skulle kunna förbättras utifrån mitt perspektiv som supporter. En del är kanske dumheter, annat rimligt. Om någon från IFK läser detta är det fritt fram att sno idéerna om de verkar vettiga.

Som jag ser det är det två områden som IFK måste jobba på i vinter:

  1. Arrangemangen före match.
  2. Arrangemangen under match.

Arrangemangen före match har som främsta syfte att dra folk till arenan. Folk som kanske inte brukar gå på bandy eller som står i valet och kvalet mellan att gå på match eller se På spåret. Man måste helt enkelt göra Arena Vänersborg en plats där man vill spendera sin fredagskväll eller vad det nu kan vara.

Det kan till exempel vara temakvällar eller att man gör något för barnen, eller såna enkla saker som att ha livemusik, quiz eller något annat inför matchen i barområdet. Man kan ha en match där man bjuder alla som har ett IFK-plagg på entrén eller en match där man delar ut gratis t-shirts med IFK-märket till publiken, och någon match där mammor har gratis inträde i sällskap med barn, eller ett Halloweentema när det är den tiden på året.

Fantasin sätter gränserna. Vad det handlar om är att få folk att tycka att det är kul att gå på IFK-match och att det ska finnas något för alla – för de som vill hänga i baren i två timmar innan match likväl som för barnen eller de som bara är där för bandyn. Det handlar inte bara om att aktivera rastlösa och krävande supportrar utan om att bygga relationer och få publiken att känna sig uppskattad och värdefull.

Till arrangemangen innan match hör också marknadsföringen. Folk kan inte välja att gå på bandy om de inte vet om att det spelas bandy. En elektronisk skylt vid arenan och affischer på strategiska platser i stan med info om vad som händer kring matcherna skulle antagligen göra mycket för marknadsföringen.

Nästa viktiga aspekt av matcharrangemangen är det som händer under matcherna. Man behöver skapa en bättre och tydligare inramning kring matcherna med hjälp av ljud och ljus, det ska kännas att något speciellt ska hända minuterna innan avslag. Lite blått stämningsljus inne i arenahallen och t ex peppande musik som spelas under spelarpresentationerna för att pumpa upp publik och spelare ytterligare fram till avslag är enkla åtgärder som skapar stämning.

Vidare är jag övertygad om att det absolut viktigaste är att involvera publiken mer. Det kan handla om att ha en konferencier eller speaker som pushar på och uppmanar publiken att engagera sig på olika sätt under matchen. Man skulle kunna låta matchens lirare eller matchens älg röstas fram av publiken genom att utrusta maskotälgen med en decibelmätare och låta publiken rösta på sin favorit genom att jubla – högst decibel får priset.

Inga av de här åtgärderna kostar några jättepengar, däremot krävs det att det finns folk som kan och vill ta tag i det. Jag hoppas att de personerna finns i föreningen nu. För om det inte blir en uppryckning i vinter så kommer publiken fortsätta falla bort en efter och när folk väl har slutat gå på matcher så kommer man behöva jobba tio gånger så hårt för att få dem att ändra sig.

Så i vinter vill jag på ett eller annat sätt se förändring. Det är, på riktigt, en fråga om liv eller död för IFK.

Vad tycker du? Har du några förslag på hur arrangemangen kan förbättras? Vad efterfrågar du och vad saknar du? Skriv i kommentarsfältet.