IFK föll mot starkt SAIK

Sandviken har efter några tunga spelartapp under våren och lite halvtrevande försäsong under nygamle tränaren Joakim Forslund ägnat hösten åt att bygga sig själva som underdogs i vinter. Efter premiären mot IFK kommer de nog få svårt att hålla din illusionen vid liv, för det SAIK som kom till Vänersborg i premiären var det starkaste SAIK undertecknad sett på länge.

Pansarvagnen och ångloket
Redan från första minuten tog SAIK kommandot och fick IFK relativt omgående i gungning. Man gjorde det på klassiskt Forslundvis med en bandy vi känner igen från hans tid i Bollnäs. Då som nu var Daniel Berlin nyckeln tillsammans med en ytterhalv av världsklass – då var det Hellmyrs och Berlin som passade bollen till varann för det mesta, igår var det Berlin och Säfström. SAIK:s anfallsspel följde ett tydligt mönster; rulla runt tills Berlin hittat en fri yta, sätt upp bollen på honom varpå han drog iväg som en pansarvagn och drog på sig 5-6 spelare för att överhuvudtaget gå att stoppa, vilket öppnade ytor för urvändningar på lagkamrater och inte minst ångloket på vänsterkanten, Erik Säfström. Det är inte revolutionerande bandy, men det är effektivt om man har rätt spelartyper.

IFK fick inte grepp om Berlin under den första halvleken och fick gång på gång se honom hålla i och släppa bollen i precis rätt läge till rättvända lagkamrater som fick komma med fart mot IFK-målet. Det var bara Kimmo Kyllönens storspel som räddade IFK från en fullständig mardrömsstart, och då gjorde SAIK ändå 0-2 tidigt i halvleken på hörnretur genom Dennis Henriksen och friläge genom Hannes Edlund sedan nämnde Berlin trätt in en boll som öppnade hela IFK-laget på vid gavel.

Världsklassuppvisning
IFK var inte ens särskilt svaga trots rejält chans- och spelövertag för SAIK. Det var helt enkelt en uppvisning av världens bäste mittfältare och världens bäste vänsterhalv som visade exakt hur stort hot de kan utgöra nästan på egen hand när de är påslagna och i form. IFK fick lägga enorma mängder energi i defensiven och fick därför aldrig igång sitt egna anfallsspel när man väl vann bollen. SAIK spelade dessutom ett tätt försvarsspel och var hetare i de flesta dueller. IFK lyckades dock bita sig fast i matchen när Juho Liukkonen drog in en högerhörna i första krysset och därefter avtog SAIK:s press en aning medan IFK tog över spelet lite mer. Hemmalaget skapade en del halvchanser och hörnor men fick inte in bollen, istället kunde SAIK gå till ledning med 1-3 i paus efter en hörnkanon från Lukas Widman.

Andra halvlek blev en ganska avslagen historia. SAIK höll mest i bollen och försökte tråka ut IFK och anföll med jämna mellanrum via främst uppåkningar av Säfström och Forslund medan IFK försökte utmana lite mer men inte bjöds på några större ytor av SAIK. När Säfström (vem annars?) sedan pressade sig in i straffområdet och blev stoppad av Liukkonen fick SAIK straff och även om Kyllönen var på bollen så smet Berlins straff in till 1-4. IFK tog timeout och fick igång lite mer offensiv men då hade SAIK en rätt trygg ledning att spela på och det är ju en gammal sanning att ger du Jocke Forslund en tvåmålsledning och lag med ett par duktiga bollhållare så kan de döda matcher tills apokalypsens ryttare rider in och säger åt dem att det räcker nu.

Viklundreducering
Emil Viklund väckte förvisso lite hopp när han sköt in en retur efter fin aktion av Callander som kom runt på högerkanten, spelade in till Koch vars första styrning räddades av Joel Othén. Då återstod drygt en kvart av matchen och SAIK tog timeout och man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att det SAIK-tränaren sa under den timeouten var ”döda så mycket tid ni bara kan”, för resten av matchen bestod mest av SAIK som drev upp boll på IFK:s planhalva och sedan vände hem till liberon och ett IFK som inte orkade sätt i någon högre press. Ett mål till skulle falla i matchens sista sekund och det var SAIK, och Säfström, som fick straff för andra gången efter att en lite frustrerad IFK-spelare tog ut frustrationen på på fel sida straffområdeslinjen. Jesper Hvornum satte den säkert till slutresultatet 2-5.

SAIK gjorde en mycket bra match och visar att man nog blir att räkna med i toppen även i år, åtminstone så länge Berlin och Säfström orkar spela på samma nivå som mot IFK. IFK kommer inte upp i sin normala nivå men mycket beror på att SAIK sätter käppar i hjulet för det. När motståndarna har nästintill noll felprocent i passningsspelet, inspirerade världsklasspelare som gör topprestationer och får spela på en tvåmålsledning stora delar av matchen så är det svårt att både komma nära motståndarna i defensiven och att inte stressa i offensiven när man väl vinner boll. SAIK fick IFK precis dit de ville och IFK förmådde inte ta sig ur deras grepp och det ska SAIK ha beröm för, även om IFK såklart hade kunnat göra bättre prestationer offensivt framförallt. Men det är som Ari Holopainen varit inne på, när man flyttar runt spelare på nya positioner blir även offensiven lidande eftersom de mönster och de roller man nött i ett par år plötsligt inte gäller.

Se upp, Bollnäs
IFK får helt enkelt knyta nävarna i byxfickorna och se till att Bollnäs får sota för den här matchen när de kommer på besök på tisdag. Förhoppningsvis får vi sett IFK-lag fullpumpat med adrenalin och revanschlusta då.

Matchens bästa spelare i IFK var Kimmo Kyllönen, i SAIK var det jämnt skägg mellan Erik Säfström och Daniel Berlin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s