Summering av säsongen 2019/2020

Så kunde äntligen säsongen 2019/2020 avslutad, och den kommer gå till IFK-historien som en av de jobbigaste på mycket länge.

Förhoppningarna inför säsongen var ju höga – IFK skulle bli topp 6 eller kanske ännu bättre – och det fanns fog för det baserat på fjolårets prestationer. Men tyvärr ville det sig inte när säsongen väl drog igång och efter en berg-och-dalbanesäsong från helvetet lyckades IFK i en direkt avgörande match mot Sirius på bortaplan vinna för första gången utomhus för säsongen, och undvika kvalspel.

Det är få förunnat att avsluta säsongen med en seger på Studenternas, så på så sätt blev det en bra avslutning. Segern mot Sirius föregicks ju dessutom av en bortaseger mot SAIK och seger i sista hemmamatchen mot Vetlanda och rundade av en stark slutspurt för ett IFK som sett ut att vara cementerat på kvalplats ända sedan annandagsförlusten mot Frillesås.

Det blev dock ett återhållsamt jubel, i praktiken hade ju IFK i princip undvikit ett fiasko för att landa i ett misslyckande. Med det spelarmaterial IFK Vänersborg hade till sitt förfogande i år skulle man minst nå topp 10. Nu slutade man elva. Så hur blev det så?

  • En förklaring är att IFK aldrig riktigt fick utnyttja det spelarmaterial man har fullt ut. Av 26 matcher fick IFK spela en handfull med helt ordinarie lag pga skador, sjukdomar och avstängningar. Allra tyngst var det i perioden mellan derbyt mot Villa och annandagsderbyt mot Frillesås där IFK drabbades av skador och sjukdomar på spelmotorerna Robin Lundqvist och Robin Öhrlund som höll dem borta i 5-6 matcher, och med dem föll mycket av IFK:s speluppbyggnad bort. I samma period åkte IFK inom loppet av ett par omgångar på två stycken avstängningar i efterhand på Simon Blomkvist och Olle Berglund. Spelet låste sig, självförtroendet fick sig en törn och IFK tog bara 2 av 16 poäng under den här perioden. I matcherna före och efter den här perioden plockade IFK 8 av 12 respektive 12 av 24 poäng.
  • En annan förklaring är att många spelare helt enkelt inte kom upp i normal nivå. Robin Öhrlund spelade enligt egen utsago hela säsongen på 80% av sin kapacitet pga krånglande höfter, och Joakim Hedqvist tillsammans med övriga anfallare presterade inte tillräckligt bra längst fram för att IFK skulle få momentum i matcherna. Inte heller försvarsspelet fungerade lika bra som vi har varit vana vid, ständiga skador och avstängningar tvingade IFK att kasta om backlinjen nästan varje match under en perioden och stabiliteten försvann.
  • Hedqvist, ja. Lagkaptenen som skulle avsluta karriären och sedan hyllas för sina insatser i IFK-tröjan men som sedan utan förvarning lämnade skeppet och avslutade säsongen i Gripen. IFK-spelarna hanterade det sveket på ett bra sätt och verkade bli starkare som lag av det, men det råder inga tvivel om att det såklart var ytterligare en spark i magen på ett lag som redan var nere för räkning. Dessutom var Hedqvist, trots en svag säsong, IFK:s bäste målskytt och hans skytte hade garanterat gett IFK några poäng i slutet av säsongen och kanske gjort skillnaden på plats 11 och plats 9-10.
  • Hemmaspelet var inte heller vad det borde varit för IFK. Normalt är IFK ett av seriens starkaste hemmalag och förlorar inte många matcher i Arena Vänersborg. I år vann man bara fem av 13 matcher på hemmais och förlorade mot lag som AIK, Hammarby, Frillesås och Broberg både hemma och borta och när tabellen räknas samman kan man konstatera att det hade räckt att ta en hemmaseger mot något av de mittenlagen för att nå slutspel.

En aspekt som inte heller kan förbises är att säsongen 2018/2019 aldrig riktig tog slut för IFK Vänersborg. Nästan direkt efter att IFK åkt ur kvartsfinalspelet slog bomben om IFK:s ekonomiska kris ner. Sedan följde en vår och en sommar av ovisshet, osäkerhet och oro för spelare, ledare och supportrar innan det stod klart att IFK undvikit konkurshotet och röjt undan skuldberget. Då var det bara veckor kvar till försäsongen skulle starta.

Varken vi på sidan eller IFK-spelarna fick liksom den här nödvändiga semester och vilan från att spela och tänka på bandy som behövs för att ha med sig energi in i kommande säsong. Det är såklart också en märklig känsla att köra barmarksträning utan att veta om klubben kommer finnas kvar när säsongen ska starta. Jag tror inte det är en slump att den här tunga säsongen följde fjolårets kaos, det sög nog helt enkelt för mycket energi från alla inblandade för att en topprestation den här säsongen skulle vara på tapeten.


Fanns det några ljusglimtar då? Jo, såklart. Avslutningen var som sagt fin och även när det gick tungt såg man hur alla spelare (utom en som inte är i klubben längre) kämpade stenhårt, pushade varandra och jobbade för att hitta tillbaka i match efter match och aldrig gav upp.

Publikstödet har också varit en ljusglimt. Även om publiksnittet sjönk den här säsongen med cirka 300 personer, vilket IFK också hade budgeterat med i och med att man inte hade annandag hemma bland annat, så är 1164 personer ett fint publiksnitt för ett lag som legat på kvalplats en stor del av serien. Publiksnittet ökade rentav under sista halvan av serien trots att det då gick resultatmässigt som tyngst. Cred till vänersborgarna som verkligen ställde upp när det behövdes som mest. Finaste ögonblicket var när stora delar av publiken stannade kvar och applåderade laget efter en spelmässigt utmärkt insats mot Hammarby i en match som ändå förlorades med 2-7. Så ser en riktig bandypublik ut.

Vi har även fått se två egna produkter ta klivet in i elitserien och imponerat. Lukas Forsström debuterade bara 15 år gammal och gjorde även ett mål den gångna säsongen samt visade prov på exceptionell talang, trots spel i en ovan roll som anfallare för det mesta. Hugo Andersson, 18, har varit med kring A-laget en längre tid men fick debutera från start mot Åby/Tjureda, var matchens bästa spelare och lade sedan beslag på vänsterhalvspositionen fram tills slutet av säsongen då sjukdom stoppade honom. Han gick rakt in i elitserien och spelade respektlös och moget från första minuten. Bra betyg till IFK:s ungdomsverksamhet, och förhoppningsvis ökar inflödet av spelare därifrån till A-laget ytterligare nästa säsong.

Slutligen offentliggjorde IFK i december att man har planer på att starta upp ett damlag till nästa säsong och första nyförvärvet är redan kirrat i form av Amanda Bäverhag. En nödvändig satsning för IFK där flickbandyn upptar en större och större andel av den total verksamheten och de ska givetvis ges samma förutsättningar att gå från bandyskola till A-laget som killarna har. Återstår att se om IFK hinner få ihop ett damlag redan till nästa år eller om det dröjer något år till, men satsningen ligger oavsett vilket helt rätt i tiden.


Framtiden då?

Vi ska ha klart för oss att IFK Vänersborg INTE beviljats elitlicens för nästa år ännu. Man var dock enligt egen utsago skuldfria när säsongen startade och det finns inga signaler i dagsläget som tyder på att klubben skulle ha försatt sig själva i skiten i år igen. Men det gjorde det å andra sidan inte förra säsongen heller så jag vill gärna ha det svart på vitt innan jag ropar hej.

I övrigt pågår arbetat med nästa års trupp för fullt. I skrivande stund är Kimmo Kyllönen, Dennis Nilsson, Robin Lundqvist, Simon Blomkvist, Joakim Johansson, Juho Liukkonen, Adam Herou Löf, Niclas Nyqvist, Felix Callander och Lukas Forsström klara för nästa säsong. Johan Koch, Emil Viklund, Robin och Jesper Öhrlund, Olle Berglund samt David Jensen är ännu inte klara. Hugo Andersson hade inget A-lagskontrakt den här säsongen och har inte skrivit på något ännu.

Med den säsong som har varit för IFK år man räkna med att det blir några spelartapp av olika anledningar, man måste ha en framåtrörelse som förening och utvecklas positivt annars blir det svårt att behålla sina spelare. Tyvärr tog IFK ett steg bakåt i år. Förhoppningarna är dock goda att majoriteten av spelarna som står utan kontrakt blir kvar även nästa säsong.

Klart är att IFK:s lagbygge till nästa säsong MÅSTE fokusera på bredd. Det är lite tabu att prata om breddvärvningar när de flesta vill se spets men vi måste se saker och ting på ett nyktert sätt; om vi ska ha chans att behålla spetsspelarna med utgående kontrakt, så kommer stor del av lönebudgeten gå åt till det. Då är det inte realistiskt att IFK ska kunna plocka in 2-3 spetsvärvningar. Nej, IFK behöver gå tillbaka till gammal klassisk IFK-filosofi och locka till sig unga lovande spelare som man kan förädla, lyfta upp ett gäng juniorer från P19 (förslagsvis Wahlberg, Baatz och Sjöling) och försöka hitta guldkorn i allsvenskan. Framförallt offensivt behöver man ge sig ut på jakt efter spelare och om jag fick välja skulle jag gärna se Gripenduon Markus Eriksson och Robin Karlsson i IFK-tröjan nästa säsong, de har levererat i allsvenskan i flera säsonger och vore intressant att se hur de skulle stå sig på elitserienivå.

Drömvärvningen vore Christoffer Fagerström vars kontrakt med Bollnäs går ut. Kan IFK få ihop ett gäng sponsorer som vill finansiera en sån värvning vore det fantastiskt, men ingenting har överhuvudtaget tytt på att Fagerström är intresserad av att återvända till IFK sedan han lämnade klubben för fyra år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s