IFK Vänersborg bildar damlag

IFK Vänersborg kallade till presskonferens på fredagen för att meddela den glädjande nyheten att klubben kommer anmäla ett lag till damallsvenskan (näst högsta division) till säsongen 2020/2021.

IFK:s föreningsutvecklare Jesper Larsson och styrelseledamoten Per Ejerhed slog på presskonferensen fast att damlaget är ett naturligt steg för IFK som utvecklat sin flickverksamhet ordentligt på senare år. Nu består klubben till 30% av flickspelare, man har en egen flickbandyskola och flera flicklag varför ett eget damlag är en nödvändig satsning för att flickspelarna ska kunna stanna i Vänersborg och spela bandy och inte åka iväg och spela seniorbandy någon annanstans som det är idag.

Arbetet med damlaget pågår för fullt och finansieringen för uppstarten är säkrad med hjälp en grupp sponsorer som ser positivt på satsningen och vill stötta den. Det rör sig om Vänersborgsklubban, Lensnow.se, ICA Kvantum och Hansson Bil. Samtidigt pågår såklart arbetet med att få med sig ännu fler partners, både nya och befintliga enligt marknadsansvarige Martin Forsström.

IFK:s ambition är att fylla på laget med en del unga spelare från sina äldsta flicklag, plocka in en del spelare utifrån och förhoppningsvis även få lite hemvändande IFK-spelare som i brist på damlag tvingats söka sig till mörkare trakter som Lidköping för att spela seniorbandy. Vidare finns även möjlighet för bandytjejer från hela landet (och grannländerna) som är intresserade av att ingå i IFK:s nystartade damlag att söka till Birger Sjöberggymnasiets bandygymnasium.

Det är oerhört kul att IFK Vänersborg tar det här klivet, för att förbli relevant som förening och varumärke och vara trovärdiga gentemot sponsorer och partners så måste man kunna attrahera alla och erbjuda samma förutsättningar att vara en del av klubben till alla. Förhoppningsvis kan damlaget väcka ett ännu större intresse för bandy bland unga tjejer i Vänersborg med omnejd så att vi om några år har 50% killar och 50% tjejer i föreningen och kan skörda dubbla framgångar på isen.

Mer information om IFK Vänersborgs damsatsning finns på hemsidan och på klubbens Facebooksida.

Bandyn behöver fler starka män/kvinnor

”Man kan tycka vad man vill om AIK Bandy och de som styr den klubben men det PIGGAR UPP”

Ett av de större problemen bandyn, och de flesta sporter för den delen, har just nu är att uppbåda och bibehålla engagemang för klubben och sporten. Så mycket annat pockar på folks uppmärksamhet idag jämfört med för bara 10-15 år sedan. Det finns alltid en ny säsong av en serie på Netflix eller HBO att titta på, dessutom till en månadskostnad på typ hälften av vad det kostar att gå på en idrottsmatch och vill man se sport går det alltid någon fotbollsmatch på någon tevekanal.

Det är tufft och kräver att klubbarna arbetar hårt med lokal förankring och att bli en del av samhället de verkar i så att den lokala klubben inte bara blir förströelse som konkurrerar med Netflix utan en angelägenhet som betyder något mer, är något större.

Därför behöver vi fler starka män och kvinnor i klubbar runtom i landet. Ledare som har visioner och ambitioner och får saker att hända, ibland på gott och ont. Man kan tycka vad man vill om AIK Bandy och de som styr den klubben men det PIGGAR UPP när det kommer fram en klubb med ambitioner som inte bara är nöjda med att rulla på i samma hjulspår år efter år. Som inte bara ser ett avancemang till elitserien som en kul erfarenhet men som förväntar sig att åka ur direkt, utan som tar klivet upp och sedan gasar. Det är sånt som skapar intresse och engagemang.

Känslan är att det är på tok för ovanligt i dagens bandy. Man hör sällan om ordföranden eller klubbchefer som har en ambition om att bli bäst och en plan för hur man ska nå dit. Det kanske inte alltid lyckas men att man åtminstone försöker och vågar säga utåt att man har ambitioner är viktigt. Sånt skapar snack, vare sig det är bland folk som köper visionen och ambitionen eller folk som irriterar sig på den gapige jäveln som sticker ut hakan.

Alla elitklubbar behöver ambitioner och visioner för att vara relevanta. Mellanmjölk blir tråkigt efter ett tag. Det behöver inte ens vara grandiosa ambitioner och visioner utan det kan vara saker som att man vill bli Sveriges bästa ungdomsklubb eller att man har en vision att spela i elitserien med 100% egna produkter, eller att man har som mål att nå slutspel som nykomling eller bygga en bandyhall på ett halvår.

Det viktiga är att man vill något och signalerar det utåt. Det är betydligt lättare att få folk att haka på ett försök att bestiga Mount Everest än att få folk att hänga på en sladdrig tiotimmarsvandring utan mål eller mening. Sätter man upp ett högt mål så kommer folk följa en för att se om man lyckas. Om man sedan gör det spelar mindre roll i det långa loppet.

För precis som med allt annat idag handlar idrottens utmaningar att skapa engagemang och interaktioner. På sociala medier trycker influencers på alla knappar med clickbaits, avklädda bilder, galna upptåg, överdrivet personliga bekännelser och så vidare i jakt på likes och kommentarer. För det är det enda som räknas idag. Översatt till idrottsvärlden är likes och kommentarer folk som snackar om laget, går på matcher, sätter sina barn i ungdomslagen och engagerar sig ideellt. Och precis som sociala mediernas influencers måste man våga vara jävligt högljudda och sticka ut hakan för att synas och skapa engagemanget.

Den nya elitlicensen löser ingenting

”Det går inte att klappa sig på axeln över att klubbarnas skuldberg minskat när det beror på att SAIK fått tre miljoner av skulderna avskrivna av kommunen, ett par klubbar varje år tvingas sluta betala löner till sina spelare eller IFK Vänersborg tvingas genomgå en rekonstruktion för att undvika konkurs.”

Elitlicensen får ofta skit i bandyvärlden, det har även jag gjort mig skyldig till. Men det måste konstateras att elitlicensen gjort det den ska den har sett till att hålla klubbarnas ekonomiska vidlyftigheter i schack och minskat det totala skuldberget bland bandyklubbarna rätt rejält. Elitlicensen i sig är således inte problemet, konceptet behövs, däremot har utformning och tillämpning av regelverket varit under all kritik egentligen sedan starten.

Det mest grundläggande problemet med elitlicensen är att det genom åren varit oerhört luddigt och beslut baserade på den har inte sällan handlat mindre om att tillämpa regelverket som att fem personer i någon förbundsnämnd tolkar regelverket fritt och kommit fram till lite olika tolkningar varje gång. Åtminstone är det så det har känts när man stått utanför och tittat in.

Det gamla reglementet är nu på väg att ersättas av ett nytt och tyvärr tycker jag att Bandyförbundet missat målet med de reglerna. Ett annat problem med elitlicensen har nämligen varit att den fokuserat stenhårt på att klubbarna ska ha positivt eget kapital och inte brytt sig om att reglera vad klubbarna gjort för att uppnå det eller försökt komma åt de faktorer som orsakat ekonomiska underskott. Det har gjort att klubbarna istället för att långsikt åtgärda orsakerna till problemen gjort sista-minuten-lösningar med nyemissioner, skuldavskrivningar, omförhandlade kontrakt och så vidare för att kunna visa svarta siffror längst ner när papprena ska skickas in för granskning. Det blir som att måla över en fuktskada inför husbesiktningen istället för att täta hålet i taket.

I stort sett alla klubbar som hamnat i ekonomisk knipa de senaste åren har uppgett skenande lönekostnader som en av orsakerna. För låga intäkter från marknadssidan är en annan gemensam nämnare. Tyvärr finns ingenting i de nya elitlicensreglerna som syftar till att motverka ogynnsam löneutveckling eller stärka klubbarnas marknadsarbete. Istället ligger fokus fortsatt på det egna kapitalet där det enda skillnaden är att klubbarna istället för två år nu bara har ett år på sig att återställa kapitalet. Vidare ställs kravs på ”god administrativ kompetens” som dessvärre inte innefattar krav på väl utbyggd marknadsavdelning utan bara handlar om att följa lagar och regler vad gäller bokföringen, i princip.

Återigen – när man fokuserar på eget kapital löser man ingenting, man pressar bara fram tillfälliga nödlösningar. Det går inte att klappa sig på axeln över att klubbarnas skuldberg minskar när det beror på att SAIK fått tre miljoner i skulder avskrivna av Sandvikens skattebetalare, ett par klubbar varje år tvingas sluta betala löner till sina spelare eller att IFK Vänersborg tvingas genomgå en rekonstruktion för att undvika konkurs.

Vill Bandyförbundet på allvar komma till rätta med bandyklubbarnas ekonomi borde man sluta jaga klubbar med skulder på några hundra tusen kronor och få dem att åtgärda grundproblemen med skenande löner och bristande marknadsorganisation genom att inkludera krav som reglerar det i elitlicensen. Det hade varit enkelt att kräva att varje elitserieförening ska ha minst en heltidstjänst avsatt för marknadsarbete eller att införa Finacial Fair Play-regler som ser till att klubbarna inte får spendera mer på löner än de får in i matchrelaterade intäkter från t ex publik, försäljning, dräkt- och arenasponsorer.

Det hade troligtvis gett en effektivare elitlicens som bidragit till att stoppa problemen i sin linda snarare än att låta en ohållbar situation med för höga löner och för dåligt marknadsarbete fortgå där elitlicensen enbart används som ett som tvingar klubbarna att släcka akuta bränder orsakade av ovanstående problem. Sad.

Till sist: Jag är positiv till att den nya elitlicensen innehåller krav på ungdomsverksamhet hos alla elitserieklubbar. Det är dock under all kritik att det saknas krav på flick- eller damverksamhet i elitlicenskraven. Det står att klubbarna ska ”erbjuda ungdomsverksamhet i rimlig omfattning till både flickor och pojkar med målsättningen att etablera juniorlag och damlag”, men det enda faktiska kravet som ställs på klubbarna är att ha två ungdomslag upp till 16 år oavsett kön. Krav på flickverksamhet hade tvingat klubbarna att aktivt locka flickor till sporten, medan den formulering man nu valt snarare handlar om att klubbarna ska erbjuda flickor att få spela om de vill vilket trots allt är en signifikant skillnad.

För dåligt.