Bandyn behöver fler starka män/kvinnor

”Man kan tycka vad man vill om AIK Bandy och de som styr den klubben men det PIGGAR UPP”

Ett av de större problemen bandyn, och de flesta sporter för den delen, har just nu är att uppbåda och bibehålla engagemang för klubben och sporten. Så mycket annat pockar på folks uppmärksamhet idag jämfört med för bara 10-15 år sedan. Det finns alltid en ny säsong av en serie på Netflix eller HBO att titta på, dessutom till en månadskostnad på typ hälften av vad det kostar att gå på en idrottsmatch och vill man se sport går det alltid någon fotbollsmatch på någon tevekanal.

Det är tufft och kräver att klubbarna arbetar hårt med lokal förankring och att bli en del av samhället de verkar i så att den lokala klubben inte bara blir förströelse som konkurrerar med Netflix utan en angelägenhet som betyder något mer, är något större.

Därför behöver vi fler starka män och kvinnor i klubbar runtom i landet. Ledare som har visioner och ambitioner och får saker att hända, ibland på gott och ont. Man kan tycka vad man vill om AIK Bandy och de som styr den klubben men det PIGGAR UPP när det kommer fram en klubb med ambitioner som inte bara är nöjda med att rulla på i samma hjulspår år efter år. Som inte bara ser ett avancemang till elitserien som en kul erfarenhet men som förväntar sig att åka ur direkt, utan som tar klivet upp och sedan gasar. Det är sånt som skapar intresse och engagemang.

Känslan är att det är på tok för ovanligt i dagens bandy. Man hör sällan om ordföranden eller klubbchefer som har en ambition om att bli bäst och en plan för hur man ska nå dit. Det kanske inte alltid lyckas men att man åtminstone försöker och vågar säga utåt att man har ambitioner är viktigt. Sånt skapar snack, vare sig det är bland folk som köper visionen och ambitionen eller folk som irriterar sig på den gapige jäveln som sticker ut hakan.

Alla elitklubbar behöver ambitioner och visioner för att vara relevanta. Mellanmjölk blir tråkigt efter ett tag. Det behöver inte ens vara grandiosa ambitioner och visioner utan det kan vara saker som att man vill bli Sveriges bästa ungdomsklubb eller att man har en vision att spela i elitserien med 100% egna produkter, eller att man har som mål att nå slutspel som nykomling eller bygga en bandyhall på ett halvår.

Det viktiga är att man vill något och signalerar det utåt. Det är betydligt lättare att få folk att haka på ett försök att bestiga Mount Everest än att få folk att hänga på en sladdrig tiotimmarsvandring utan mål eller mening. Sätter man upp ett högt mål så kommer folk följa en för att se om man lyckas. Om man sedan gör det spelar mindre roll i det långa loppet.

För precis som med allt annat idag handlar idrottens utmaningar att skapa engagemang och interaktioner. På sociala medier trycker influencers på alla knappar med clickbaits, avklädda bilder, galna upptåg, överdrivet personliga bekännelser och så vidare i jakt på likes och kommentarer. För det är det enda som räknas idag. Översatt till idrottsvärlden är likes och kommentarer folk som snackar om laget, går på matcher, sätter sina barn i ungdomslagen och engagerar sig ideellt. Och precis som sociala mediernas influencers måste man våga vara jävligt högljudda och sticka ut hakan för att synas och skapa engagemanget.

Så kan IFK:s matcharrangemang förbättras

Om någon från IFK läser detta är det fritt fram att sno idéerna om de verkar vettiga.

Matcharrangemangen har varit IFK Vänersborgs sorgebarn i ett par års tid nu. Ambitionsnivån har bara sjunkit och sjunkit, från att ha varit ganska bra i några år med Fans Corner, barnpassning, livemusik m.m så har känslan man fått som supporter de senaste säsongerna varit att man inte ansträngt sig nämnvärt för att erbjuda något mer än 90 minuter bandy.

Ohållbart, givetvis, och garanterat en delförklaring till att publiksnittet sjunkit. Att åtgärda problemet är därför av yttersta vikt, annars kommer det bara förvärras ytterligare.

Här kommer jag presentera lite fria tankar, idéer och förslag på hur matcharrangemangen skulle kunna förbättras utifrån mitt perspektiv som supporter. En del är kanske dumheter, annat rimligt. Om någon från IFK läser detta är det fritt fram att sno idéerna om de verkar vettiga.

Som jag ser det är det två områden som IFK måste jobba på i vinter:

  1. Arrangemangen före match.
  2. Arrangemangen under match.

Arrangemangen före match har som främsta syfte att dra folk till arenan. Folk som kanske inte brukar gå på bandy eller som står i valet och kvalet mellan att gå på match eller se På spåret. Man måste helt enkelt göra Arena Vänersborg en plats där man vill spendera sin fredagskväll eller vad det nu kan vara.

Det kan till exempel vara temakvällar eller att man gör något för barnen, eller såna enkla saker som att ha livemusik, quiz eller något annat inför matchen i barområdet. Man kan ha en match där man bjuder alla som har ett IFK-plagg på entrén eller en match där man delar ut gratis t-shirts med IFK-märket till publiken, och någon match där mammor har gratis inträde i sällskap med barn, eller ett Halloweentema när det är den tiden på året.

Fantasin sätter gränserna. Vad det handlar om är att få folk att tycka att det är kul att gå på IFK-match och att det ska finnas något för alla – för de som vill hänga i baren i två timmar innan match likväl som för barnen eller de som bara är där för bandyn. Det handlar inte bara om att aktivera rastlösa och krävande supportrar utan om att bygga relationer och få publiken att känna sig uppskattad och värdefull.

Till arrangemangen innan match hör också marknadsföringen. Folk kan inte välja att gå på bandy om de inte vet om att det spelas bandy. En elektronisk skylt vid arenan och affischer på strategiska platser i stan med info om vad som händer kring matcherna skulle antagligen göra mycket för marknadsföringen.

Nästa viktiga aspekt av matcharrangemangen är det som händer under matcherna. Man behöver skapa en bättre och tydligare inramning kring matcherna med hjälp av ljud och ljus, det ska kännas att något speciellt ska hända minuterna innan avslag. Lite blått stämningsljus inne i arenahallen och t ex peppande musik som spelas under spelarpresentationerna för att pumpa upp publik och spelare ytterligare fram till avslag är enkla åtgärder som skapar stämning.

Vidare är jag övertygad om att det absolut viktigaste är att involvera publiken mer. Det kan handla om att ha en konferencier eller speaker som pushar på och uppmanar publiken att engagera sig på olika sätt under matchen. Man skulle kunna låta matchens lirare eller matchens älg röstas fram av publiken genom att utrusta maskotälgen med en decibelmätare och låta publiken rösta på sin favorit genom att jubla – högst decibel får priset.

Inga av de här åtgärderna kostar några jättepengar, däremot krävs det att det finns folk som kan och vill ta tag i det. Jag hoppas att de personerna finns i föreningen nu. För om det inte blir en uppryckning i vinter så kommer publiken fortsätta falla bort en efter och när folk väl har slutat gå på matcher så kommer man behöva jobba tio gånger så hårt för att få dem att ändra sig.

Så i vinter vill jag på ett eller annat sätt se förändring. Det är, på riktigt, en fråga om liv eller död för IFK.

Vad tycker du? Har du några förslag på hur arrangemangen kan förbättras? Vad efterfrågar du och vad saknar du? Skriv i kommentarsfältet.

Den nya elitlicensen löser ingenting

”Det går inte att klappa sig på axeln över att klubbarnas skuldberg minskat när det beror på att SAIK fått tre miljoner av skulderna avskrivna av kommunen, ett par klubbar varje år tvingas sluta betala löner till sina spelare eller IFK Vänersborg tvingas genomgå en rekonstruktion för att undvika konkurs.”

Elitlicensen får ofta skit i bandyvärlden, det har även jag gjort mig skyldig till. Men det måste konstateras att elitlicensen gjort det den ska den har sett till att hålla klubbarnas ekonomiska vidlyftigheter i schack och minskat det totala skuldberget bland bandyklubbarna rätt rejält. Elitlicensen i sig är således inte problemet, konceptet behövs, däremot har utformning och tillämpning av regelverket varit under all kritik egentligen sedan starten.

Det mest grundläggande problemet med elitlicensen är att det genom åren varit oerhört luddigt och beslut baserade på den har inte sällan handlat mindre om att tillämpa regelverket som att fem personer i någon förbundsnämnd tolkar regelverket fritt och kommit fram till lite olika tolkningar varje gång. Åtminstone är det så det har känts när man stått utanför och tittat in.

Det gamla reglementet är nu på väg att ersättas av ett nytt och tyvärr tycker jag att Bandyförbundet missat målet med de reglerna. Ett annat problem med elitlicensen har nämligen varit att den fokuserat stenhårt på att klubbarna ska ha positivt eget kapital och inte brytt sig om att reglera vad klubbarna gjort för att uppnå det eller försökt komma åt de faktorer som orsakat ekonomiska underskott. Det har gjort att klubbarna istället för att långsikt åtgärda orsakerna till problemen gjort sista-minuten-lösningar med nyemissioner, skuldavskrivningar, omförhandlade kontrakt och så vidare för att kunna visa svarta siffror längst ner när papprena ska skickas in för granskning. Det blir som att måla över en fuktskada inför husbesiktningen istället för att täta hålet i taket.

I stort sett alla klubbar som hamnat i ekonomisk knipa de senaste åren har uppgett skenande lönekostnader som en av orsakerna. För låga intäkter från marknadssidan är en annan gemensam nämnare. Tyvärr finns ingenting i de nya elitlicensreglerna som syftar till att motverka ogynnsam löneutveckling eller stärka klubbarnas marknadsarbete. Istället ligger fokus fortsatt på det egna kapitalet där det enda skillnaden är att klubbarna istället för två år nu bara har ett år på sig att återställa kapitalet. Vidare ställs kravs på ”god administrativ kompetens” som dessvärre inte innefattar krav på väl utbyggd marknadsavdelning utan bara handlar om att följa lagar och regler vad gäller bokföringen, i princip.

Återigen – när man fokuserar på eget kapital löser man ingenting, man pressar bara fram tillfälliga nödlösningar. Det går inte att klappa sig på axeln över att klubbarnas skuldberg minskar när det beror på att SAIK fått tre miljoner i skulder avskrivna av Sandvikens skattebetalare, ett par klubbar varje år tvingas sluta betala löner till sina spelare eller att IFK Vänersborg tvingas genomgå en rekonstruktion för att undvika konkurs.

Vill Bandyförbundet på allvar komma till rätta med bandyklubbarnas ekonomi borde man sluta jaga klubbar med skulder på några hundra tusen kronor och få dem att åtgärda grundproblemen med skenande löner och bristande marknadsorganisation genom att inkludera krav som reglerar det i elitlicensen. Det hade varit enkelt att kräva att varje elitserieförening ska ha minst en heltidstjänst avsatt för marknadsarbete eller att införa Finacial Fair Play-regler som ser till att klubbarna inte får spendera mer på löner än de får in i matchrelaterade intäkter från t ex publik, försäljning, dräkt- och arenasponsorer.

Det hade troligtvis gett en effektivare elitlicens som bidragit till att stoppa problemen i sin linda snarare än att låta en ohållbar situation med för höga löner och för dåligt marknadsarbete fortgå där elitlicensen enbart används som ett som tvingar klubbarna att släcka akuta bränder orsakade av ovanstående problem. Sad.

Till sist: Jag är positiv till att den nya elitlicensen innehåller krav på ungdomsverksamhet hos alla elitserieklubbar. Det är dock under all kritik att det saknas krav på flick- eller damverksamhet i elitlicenskraven. Det står att klubbarna ska ”erbjuda ungdomsverksamhet i rimlig omfattning till både flickor och pojkar med målsättningen att etablera juniorlag och damlag”, men det enda faktiska kravet som ställs på klubbarna är att ha två ungdomslag upp till 16 år oavsett kön. Krav på flickverksamhet hade tvingat klubbarna att aktivt locka flickor till sporten, medan den formulering man nu valt snarare handlar om att klubbarna ska erbjuda flickor att få spela om de vill vilket trots allt är en signifikant skillnad.

För dåligt.