IFK föll mot starkt SAIK

Sandviken har efter några tunga spelartapp under våren och lite halvtrevande försäsong under nygamle tränaren Joakim Forslund ägnat hösten åt att bygga sig själva som underdogs i vinter. Efter premiären mot IFK kommer de nog få svårt att hålla din illusionen vid liv, för det SAIK som kom till Vänersborg i premiären var det starkaste SAIK undertecknad sett på länge.

Pansarvagnen och ångloket
Redan från första minuten tog SAIK kommandot och fick IFK relativt omgående i gungning. Man gjorde det på klassiskt Forslundvis med en bandy vi känner igen från hans tid i Bollnäs. Då som nu var Daniel Berlin nyckeln tillsammans med en ytterhalv av världsklass – då var det Hellmyrs och Berlin som passade bollen till varann för det mesta, igår var det Berlin och Säfström. SAIK:s anfallsspel följde ett tydligt mönster; rulla runt tills Berlin hittat en fri yta, sätt upp bollen på honom varpå han drog iväg som en pansarvagn och drog på sig 5-6 spelare för att överhuvudtaget gå att stoppa, vilket öppnade ytor för urvändningar på lagkamrater och inte minst ångloket på vänsterkanten, Erik Säfström. Det är inte revolutionerande bandy, men det är effektivt om man har rätt spelartyper.

IFK fick inte grepp om Berlin under den första halvleken och fick gång på gång se honom hålla i och släppa bollen i precis rätt läge till rättvända lagkamrater som fick komma med fart mot IFK-målet. Det var bara Kimmo Kyllönens storspel som räddade IFK från en fullständig mardrömsstart, och då gjorde SAIK ändå 0-2 tidigt i halvleken på hörnretur genom Dennis Henriksen och friläge genom Hannes Edlund sedan nämnde Berlin trätt in en boll som öppnade hela IFK-laget på vid gavel.

Världsklassuppvisning
IFK var inte ens särskilt svaga trots rejält chans- och spelövertag för SAIK. Det var helt enkelt en uppvisning av världens bäste mittfältare och världens bäste vänsterhalv som visade exakt hur stort hot de kan utgöra nästan på egen hand när de är påslagna och i form. IFK fick lägga enorma mängder energi i defensiven och fick därför aldrig igång sitt egna anfallsspel när man väl vann bollen. SAIK spelade dessutom ett tätt försvarsspel och var hetare i de flesta dueller. IFK lyckades dock bita sig fast i matchen när Juho Liukkonen drog in en högerhörna i första krysset och därefter avtog SAIK:s press en aning medan IFK tog över spelet lite mer. Hemmalaget skapade en del halvchanser och hörnor men fick inte in bollen, istället kunde SAIK gå till ledning med 1-3 i paus efter en hörnkanon från Lukas Widman.

Andra halvlek blev en ganska avslagen historia. SAIK höll mest i bollen och försökte tråka ut IFK och anföll med jämna mellanrum via främst uppåkningar av Säfström och Forslund medan IFK försökte utmana lite mer men inte bjöds på några större ytor av SAIK. När Säfström (vem annars?) sedan pressade sig in i straffområdet och blev stoppad av Liukkonen fick SAIK straff och även om Kyllönen var på bollen så smet Berlins straff in till 1-4. IFK tog timeout och fick igång lite mer offensiv men då hade SAIK en rätt trygg ledning att spela på och det är ju en gammal sanning att ger du Jocke Forslund en tvåmålsledning och lag med ett par duktiga bollhållare så kan de döda matcher tills apokalypsens ryttare rider in och säger åt dem att det räcker nu.

Viklundreducering
Emil Viklund väckte förvisso lite hopp när han sköt in en retur efter fin aktion av Callander som kom runt på högerkanten, spelade in till Koch vars första styrning räddades av Joel Othén. Då återstod drygt en kvart av matchen och SAIK tog timeout och man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att det SAIK-tränaren sa under den timeouten var ”döda så mycket tid ni bara kan”, för resten av matchen bestod mest av SAIK som drev upp boll på IFK:s planhalva och sedan vände hem till liberon och ett IFK som inte orkade sätt i någon högre press. Ett mål till skulle falla i matchens sista sekund och det var SAIK, och Säfström, som fick straff för andra gången efter att en lite frustrerad IFK-spelare tog ut frustrationen på på fel sida straffområdeslinjen. Jesper Hvornum satte den säkert till slutresultatet 2-5.

SAIK gjorde en mycket bra match och visar att man nog blir att räkna med i toppen även i år, åtminstone så länge Berlin och Säfström orkar spela på samma nivå som mot IFK. IFK kommer inte upp i sin normala nivå men mycket beror på att SAIK sätter käppar i hjulet för det. När motståndarna har nästintill noll felprocent i passningsspelet, inspirerade världsklasspelare som gör topprestationer och får spela på en tvåmålsledning stora delar av matchen så är det svårt att både komma nära motståndarna i defensiven och att inte stressa i offensiven när man väl vinner boll. SAIK fick IFK precis dit de ville och IFK förmådde inte ta sig ur deras grepp och det ska SAIK ha beröm för, även om IFK såklart hade kunnat göra bättre prestationer offensivt framförallt. Men det är som Ari Holopainen varit inne på, när man flyttar runt spelare på nya positioner blir även offensiven lidande eftersom de mönster och de roller man nött i ett par år plötsligt inte gäller.

Se upp, Bollnäs
IFK får helt enkelt knyta nävarna i byxfickorna och se till att Bollnäs får sota för den här matchen när de kommer på besök på tisdag. Förhoppningsvis får vi sett IFK-lag fullpumpat med adrenalin och revanschlusta då.

Matchens bästa spelare i IFK var Kimmo Kyllönen, i SAIK var det jämnt skägg mellan Erik Säfström och Daniel Berlin.

IFK Vänersborgs försäsong i siffror

Matchstatistik
11 tränings- och cupmatcher: Sex segrar, två oavgjorda och fyra förluster.
På hemmaplan: Tre segrar, två oavgjorda, noll förluster.
På bortaplan: Tre segrar, noll oavgjorda, fyra förluster.
Målskillnad: 55-39 +16
Målskillnad hemmaplan: 31-19 +12
Målskillnad bortaplan: 24-20 +4
Flest antal insläppta mål i en match: 6
Flest antal gjorda mål i en match: 10
Publiksnitt: 440

Spelarstatistik
Flest poäng: Jesper Öhrlund (16)
Flest mål: Jesper Öhrlund (14)
Flest assist: Robin Öhrlund (10)
Flest utvisningsminuter: Juho Liukkonen (56)

Målstatistik
Totalt antal mål: 55
Antal spelmål: 40 (73%)
Antal hörnmål: 12 (22)
Antal straffmål: 3 (5%)
Antal frislagsmål: 0
Hörneffektivitet: 12 mål på 90 hörnor (13%)


Kryss i genrepet för IFK

Genrepet mellan IFK Vänersborg och IFK Motala i Arena Vänersborg på fredagen kom i mångt och mycket, i alla fall för hemmalaget, att handla om hur laget skulle formera sig sig defensivt. Tidigare i veckan kom ju beskedet att liberon Simon Blomkvist, som varit lagets genomgående bäste spelare under försäsongen, ådragit sig en armfraktur och beräknas vara borta minst november ut. Mot Motala fick således Juho Liukkonen kliva ner som libero, Olle Berglund ta hans högerbacksplats och Emil Viklund kliva ner som vänsterhalv.

Och visst märktes det i början att det fanns lite osäkerhet i Vänersborgslaget, man hittade inte alltid rätt i kombinationsspelet i speluppbyggnaden och spelade med lite större marginaler än vanligt. Spelmässigt var det Vänersborg som hade mest boll och drev upp tempot, Motala fokuserade på att ligga rätt i positioner och ställa om när de vann boll. Det blev en ganska chansfattig första halvlek där Vänersborg hade ett litet övertag i antalet heta målchanser (bland annat två frilägen för Hedqvist och Öhrlund som Aaltonen i Motalas mål räddade och en hörnsituation där bollen på något sätt inte gick in i mål i röran) men Motala gjorde halvlekens enda mål; ett fint flipp från Anders Persson till Philip Florén som smet in bakom Viklund och kom fri. Utöver det hade Motala ett friläge som Kyllönen räddade men inte så mycket mer.

Andra halvlek blev i många och mycket lik den första. Motala spelade bra försvarsspel och gjorde det svårt för Vänersborg tt hitta ytor att spela på inledningsvis men när Vänersborgsspelarna gav upp försöken att spela sig igenom Motalas kompakta lag och istället börja använda skridskoåkningen för att pressa sig runt på kanterna lyckades man också luckra upp dem lite mer. 1-1 kom efter drygt 10 minuter när Jocke Hedqvist pricksköt en stenhård skottpassning in i straffområdet där Jesper Öhrlunds klubba fanns och styrde in bollen i öppet mål. Vackert.

Vänersborg tog sedan ledningen fem minuter senare när Juho Liukkonen stänkte upp ett hörnskott rakt upp i nättaket. Ledningen höll sig dock bara i knappt 10 minuter, sedan fick Motala straff efter att Viklund lite olyckligt fått ett felskär när Elias Gillgren kom farande vilket gav Gillgren öppen gata in i straffområdet där Vänersborgsförsvaret gick onödigt hårt åt honom vilket renderade i straff som Viktor Hulthammar satte till 2-2.

Vänersborg fortsatte dock vara de som tryckte på mest och skapade mest, framförallt genom Lundqvist och Viklund från kanterna där Viklund hade bästa chansen när han gjorde en patenterad långåkning hela vägen från egen planhalva in i straffområdet, men fick se för dagen täte Jussi Aaltonen rädda. Det var därför inte jättelogiskt att Motala gjorde 2-3 i 83:e minuten. Återigen tog man sig fram på Vänersborgs vänsterkant genom Gillgren som pressade sig igenom två Vänersborgsförsvarare och spelade in till Florén som kunde styra in bollen från nära håll vid första stolpen.

Vänersborg såg trots allt till att hålla förlustnollan på hemmaplan den här försäsongen intakt genom att trycka på för en kvittering sista tio minuter och när Viktor Hjelm hittade fram med en smörpassning som friställde Jesper Öhrlund var slutresultatet 3-3 ett faktum.

Det var en match som för IFK Vänersborgs del i mångt och mycket präglades av att man tvingats stuva om en del i laguppställningen. Försvarsspelet reste dock inga omedelbara frågetecken inför fortsättningen; Olle Berglund var resolut och rejäl i sitt backspel och Liukkonen löste de flesta situationer och fick bra understöd av lagkamraterna de gånger han hamnade lite snett. För Vänersborgs del blir utmaning framförallt att lägga om sin speluppbyggnad så att man får ut max av Emil Viklunds offensiva potential som vänsterhalv, och det såg också bättre och bättre ut ju längre matchen led även om det syntes både offensivt och defensivt att det var ett par säsonger sedan nu som Viklund spelade vänsterhalv. Vi vet ju dock alla vilken nivå han håller som vänsterhalv och vilken tyngd han kan bidra med offensivt från den positionen, så det är bara en fråga om tid, träning och tajming.

Främste Vänersborgsspelare mot Motala var defensiva högerkanten med Lundqvist och Berglund som inte släppte till mycket därifrån. Även bröderna Öhrlund var pigga och Jesper levererade mål och skapade målchanser i vanlig ordning. I Motala räddade Jussi Aaltonen flertalet högkaratiga målchanser och Elias Gillgren och Fredrik Lönn var med sin skridskoåkning de som skapade mest offensivt tryck mot Vänersborgsmålet.

Nu väntar premiär på fredag den 1 november kl 19.00 för IFK Vänersborgs del. Sandvikens AIK kommer på besök. Motsvarande möte ifjol slutade 6-2 till IFK Vänersborg.

Se till att komma till Arenan och stötta vårt lag, tillsammans kan vi göra både laget och föreningen starkare. Det enda vi på läktarna behöver göra att ta oss till Arena Vänersborg, njuta av lite härlig elitidrott, skrika, gapa, sjunga, jubla och ha det trevligt. Det är väl ingen större uppoffring?

Ses där!