Summering av säsongen 2019/2020

Så kunde äntligen säsongen 2019/2020 avslutad, och den kommer gå till IFK-historien som en av de jobbigaste på mycket länge.

Förhoppningarna inför säsongen var ju höga – IFK skulle bli topp 6 eller kanske ännu bättre – och det fanns fog för det baserat på fjolårets prestationer. Men tyvärr ville det sig inte när säsongen väl drog igång och efter en berg-och-dalbanesäsong från helvetet lyckades IFK i en direkt avgörande match mot Sirius på bortaplan vinna för första gången utomhus för säsongen, och undvika kvalspel.

Det är få förunnat att avsluta säsongen med en seger på Studenternas, så på så sätt blev det en bra avslutning. Segern mot Sirius föregicks ju dessutom av en bortaseger mot SAIK och seger i sista hemmamatchen mot Vetlanda och rundade av en stark slutspurt för ett IFK som sett ut att vara cementerat på kvalplats ända sedan annandagsförlusten mot Frillesås.

Det blev dock ett återhållsamt jubel, i praktiken hade ju IFK i princip undvikit ett fiasko för att landa i ett misslyckande. Med det spelarmaterial IFK Vänersborg hade till sitt förfogande i år skulle man minst nå topp 10. Nu slutade man elva. Så hur blev det så?

  • En förklaring är att IFK aldrig riktigt fick utnyttja det spelarmaterial man har fullt ut. Av 26 matcher fick IFK spela en handfull med helt ordinarie lag pga skador, sjukdomar och avstängningar. Allra tyngst var det i perioden mellan derbyt mot Villa och annandagsderbyt mot Frillesås där IFK drabbades av skador och sjukdomar på spelmotorerna Robin Lundqvist och Robin Öhrlund som höll dem borta i 5-6 matcher, och med dem föll mycket av IFK:s speluppbyggnad bort. I samma period åkte IFK inom loppet av ett par omgångar på två stycken avstängningar i efterhand på Simon Blomkvist och Olle Berglund. Spelet låste sig, självförtroendet fick sig en törn och IFK tog bara 2 av 16 poäng under den här perioden. I matcherna före och efter den här perioden plockade IFK 8 av 12 respektive 12 av 24 poäng.
  • En annan förklaring är att många spelare helt enkelt inte kom upp i normal nivå. Robin Öhrlund spelade enligt egen utsago hela säsongen på 80% av sin kapacitet pga krånglande höfter, och Joakim Hedqvist tillsammans med övriga anfallare presterade inte tillräckligt bra längst fram för att IFK skulle få momentum i matcherna. Inte heller försvarsspelet fungerade lika bra som vi har varit vana vid, ständiga skador och avstängningar tvingade IFK att kasta om backlinjen nästan varje match under en perioden och stabiliteten försvann.
  • Hedqvist, ja. Lagkaptenen som skulle avsluta karriären och sedan hyllas för sina insatser i IFK-tröjan men som sedan utan förvarning lämnade skeppet och avslutade säsongen i Gripen. IFK-spelarna hanterade det sveket på ett bra sätt och verkade bli starkare som lag av det, men det råder inga tvivel om att det såklart var ytterligare en spark i magen på ett lag som redan var nere för räkning. Dessutom var Hedqvist, trots en svag säsong, IFK:s bäste målskytt och hans skytte hade garanterat gett IFK några poäng i slutet av säsongen och kanske gjort skillnaden på plats 11 och plats 9-10.
  • Hemmaspelet var inte heller vad det borde varit för IFK. Normalt är IFK ett av seriens starkaste hemmalag och förlorar inte många matcher i Arena Vänersborg. I år vann man bara fem av 13 matcher på hemmais och förlorade mot lag som AIK, Hammarby, Frillesås och Broberg både hemma och borta och när tabellen räknas samman kan man konstatera att det hade räckt att ta en hemmaseger mot något av de mittenlagen för att nå slutspel.

En aspekt som inte heller kan förbises är att säsongen 2018/2019 aldrig riktig tog slut för IFK Vänersborg. Nästan direkt efter att IFK åkt ur kvartsfinalspelet slog bomben om IFK:s ekonomiska kris ner. Sedan följde en vår och en sommar av ovisshet, osäkerhet och oro för spelare, ledare och supportrar innan det stod klart att IFK undvikit konkurshotet och röjt undan skuldberget. Då var det bara veckor kvar till försäsongen skulle starta.

Varken vi på sidan eller IFK-spelarna fick liksom den här nödvändiga semester och vilan från att spela och tänka på bandy som behövs för att ha med sig energi in i kommande säsong. Det är såklart också en märklig känsla att köra barmarksträning utan att veta om klubben kommer finnas kvar när säsongen ska starta. Jag tror inte det är en slump att den här tunga säsongen följde fjolårets kaos, det sög nog helt enkelt för mycket energi från alla inblandade för att en topprestation den här säsongen skulle vara på tapeten.


Fanns det några ljusglimtar då? Jo, såklart. Avslutningen var som sagt fin och även när det gick tungt såg man hur alla spelare (utom en som inte är i klubben längre) kämpade stenhårt, pushade varandra och jobbade för att hitta tillbaka i match efter match och aldrig gav upp.

Publikstödet har också varit en ljusglimt. Även om publiksnittet sjönk den här säsongen med cirka 300 personer, vilket IFK också hade budgeterat med i och med att man inte hade annandag hemma bland annat, så är 1164 personer ett fint publiksnitt för ett lag som legat på kvalplats en stor del av serien. Publiksnittet ökade rentav under sista halvan av serien trots att det då gick resultatmässigt som tyngst. Cred till vänersborgarna som verkligen ställde upp när det behövdes som mest. Finaste ögonblicket var när stora delar av publiken stannade kvar och applåderade laget efter en spelmässigt utmärkt insats mot Hammarby i en match som ändå förlorades med 2-7. Så ser en riktig bandypublik ut.

Vi har även fått se två egna produkter ta klivet in i elitserien och imponerat. Lukas Forsström debuterade bara 15 år gammal och gjorde även ett mål den gångna säsongen samt visade prov på exceptionell talang, trots spel i en ovan roll som anfallare för det mesta. Hugo Andersson, 18, har varit med kring A-laget en längre tid men fick debutera från start mot Åby/Tjureda, var matchens bästa spelare och lade sedan beslag på vänsterhalvspositionen fram tills slutet av säsongen då sjukdom stoppade honom. Han gick rakt in i elitserien och spelade respektlös och moget från första minuten. Bra betyg till IFK:s ungdomsverksamhet, och förhoppningsvis ökar inflödet av spelare därifrån till A-laget ytterligare nästa säsong.

Slutligen offentliggjorde IFK i december att man har planer på att starta upp ett damlag till nästa säsong och första nyförvärvet är redan kirrat i form av Amanda Bäverhag. En nödvändig satsning för IFK där flickbandyn upptar en större och större andel av den total verksamheten och de ska givetvis ges samma förutsättningar att gå från bandyskola till A-laget som killarna har. Återstår att se om IFK hinner få ihop ett damlag redan till nästa år eller om det dröjer något år till, men satsningen ligger oavsett vilket helt rätt i tiden.


Framtiden då?

Vi ska ha klart för oss att IFK Vänersborg INTE beviljats elitlicens för nästa år ännu. Man var dock enligt egen utsago skuldfria när säsongen startade och det finns inga signaler i dagsläget som tyder på att klubben skulle ha försatt sig själva i skiten i år igen. Men det gjorde det å andra sidan inte förra säsongen heller så jag vill gärna ha det svart på vitt innan jag ropar hej.

I övrigt pågår arbetat med nästa års trupp för fullt. I skrivande stund är Kimmo Kyllönen, Dennis Nilsson, Robin Lundqvist, Simon Blomkvist, Joakim Johansson, Juho Liukkonen, Adam Herou Löf, Niclas Nyqvist, Felix Callander och Lukas Forsström klara för nästa säsong. Johan Koch, Emil Viklund, Robin och Jesper Öhrlund, Olle Berglund samt David Jensen är ännu inte klara. Hugo Andersson hade inget A-lagskontrakt den här säsongen och har inte skrivit på något ännu.

Med den säsong som har varit för IFK år man räkna med att det blir några spelartapp av olika anledningar, man måste ha en framåtrörelse som förening och utvecklas positivt annars blir det svårt att behålla sina spelare. Tyvärr tog IFK ett steg bakåt i år. Förhoppningarna är dock goda att majoriteten av spelarna som står utan kontrakt blir kvar även nästa säsong.

Klart är att IFK:s lagbygge till nästa säsong MÅSTE fokusera på bredd. Det är lite tabu att prata om breddvärvningar när de flesta vill se spets men vi måste se saker och ting på ett nyktert sätt; om vi ska ha chans att behålla spetsspelarna med utgående kontrakt, så kommer stor del av lönebudgeten gå åt till det. Då är det inte realistiskt att IFK ska kunna plocka in 2-3 spetsvärvningar. Nej, IFK behöver gå tillbaka till gammal klassisk IFK-filosofi och locka till sig unga lovande spelare som man kan förädla, lyfta upp ett gäng juniorer från P19 (förslagsvis Wahlberg, Baatz och Sjöling) och försöka hitta guldkorn i allsvenskan. Framförallt offensivt behöver man ge sig ut på jakt efter spelare och om jag fick välja skulle jag gärna se Gripenduon Markus Eriksson och Robin Karlsson i IFK-tröjan nästa säsong, de har levererat i allsvenskan i flera säsonger och vore intressant att se hur de skulle stå sig på elitserienivå.

Drömvärvningen vore Christoffer Fagerström vars kontrakt med Bollnäs går ut. Kan IFK få ihop ett gäng sponsorer som vill finansiera en sån värvning vore det fantastiskt, men ingenting har överhuvudtaget tytt på att Fagerström är intresserad av att återvända till IFK sedan han lämnade klubben för fyra år sedan.

IFK föll mot starkt SAIK

Sandviken har efter några tunga spelartapp under våren och lite halvtrevande försäsong under nygamle tränaren Joakim Forslund ägnat hösten åt att bygga sig själva som underdogs i vinter. Efter premiären mot IFK kommer de nog få svårt att hålla din illusionen vid liv, för det SAIK som kom till Vänersborg i premiären var det starkaste SAIK undertecknad sett på länge.

Pansarvagnen och ångloket
Redan från första minuten tog SAIK kommandot och fick IFK relativt omgående i gungning. Man gjorde det på klassiskt Forslundvis med en bandy vi känner igen från hans tid i Bollnäs. Då som nu var Daniel Berlin nyckeln tillsammans med en ytterhalv av världsklass – då var det Hellmyrs och Berlin som passade bollen till varann för det mesta, igår var det Berlin och Säfström. SAIK:s anfallsspel följde ett tydligt mönster; rulla runt tills Berlin hittat en fri yta, sätt upp bollen på honom varpå han drog iväg som en pansarvagn och drog på sig 5-6 spelare för att överhuvudtaget gå att stoppa, vilket öppnade ytor för urvändningar på lagkamrater och inte minst ångloket på vänsterkanten, Erik Säfström. Det är inte revolutionerande bandy, men det är effektivt om man har rätt spelartyper.

IFK fick inte grepp om Berlin under den första halvleken och fick gång på gång se honom hålla i och släppa bollen i precis rätt läge till rättvända lagkamrater som fick komma med fart mot IFK-målet. Det var bara Kimmo Kyllönens storspel som räddade IFK från en fullständig mardrömsstart, och då gjorde SAIK ändå 0-2 tidigt i halvleken på hörnretur genom Dennis Henriksen och friläge genom Hannes Edlund sedan nämnde Berlin trätt in en boll som öppnade hela IFK-laget på vid gavel.

Världsklassuppvisning
IFK var inte ens särskilt svaga trots rejält chans- och spelövertag för SAIK. Det var helt enkelt en uppvisning av världens bäste mittfältare och världens bäste vänsterhalv som visade exakt hur stort hot de kan utgöra nästan på egen hand när de är påslagna och i form. IFK fick lägga enorma mängder energi i defensiven och fick därför aldrig igång sitt egna anfallsspel när man väl vann bollen. SAIK spelade dessutom ett tätt försvarsspel och var hetare i de flesta dueller. IFK lyckades dock bita sig fast i matchen när Juho Liukkonen drog in en högerhörna i första krysset och därefter avtog SAIK:s press en aning medan IFK tog över spelet lite mer. Hemmalaget skapade en del halvchanser och hörnor men fick inte in bollen, istället kunde SAIK gå till ledning med 1-3 i paus efter en hörnkanon från Lukas Widman.

Andra halvlek blev en ganska avslagen historia. SAIK höll mest i bollen och försökte tråka ut IFK och anföll med jämna mellanrum via främst uppåkningar av Säfström och Forslund medan IFK försökte utmana lite mer men inte bjöds på några större ytor av SAIK. När Säfström (vem annars?) sedan pressade sig in i straffområdet och blev stoppad av Liukkonen fick SAIK straff och även om Kyllönen var på bollen så smet Berlins straff in till 1-4. IFK tog timeout och fick igång lite mer offensiv men då hade SAIK en rätt trygg ledning att spela på och det är ju en gammal sanning att ger du Jocke Forslund en tvåmålsledning och lag med ett par duktiga bollhållare så kan de döda matcher tills apokalypsens ryttare rider in och säger åt dem att det räcker nu.

Viklundreducering
Emil Viklund väckte förvisso lite hopp när han sköt in en retur efter fin aktion av Callander som kom runt på högerkanten, spelade in till Koch vars första styrning räddades av Joel Othén. Då återstod drygt en kvart av matchen och SAIK tog timeout och man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att det SAIK-tränaren sa under den timeouten var ”döda så mycket tid ni bara kan”, för resten av matchen bestod mest av SAIK som drev upp boll på IFK:s planhalva och sedan vände hem till liberon och ett IFK som inte orkade sätt i någon högre press. Ett mål till skulle falla i matchens sista sekund och det var SAIK, och Säfström, som fick straff för andra gången efter att en lite frustrerad IFK-spelare tog ut frustrationen på på fel sida straffområdeslinjen. Jesper Hvornum satte den säkert till slutresultatet 2-5.

SAIK gjorde en mycket bra match och visar att man nog blir att räkna med i toppen även i år, åtminstone så länge Berlin och Säfström orkar spela på samma nivå som mot IFK. IFK kommer inte upp i sin normala nivå men mycket beror på att SAIK sätter käppar i hjulet för det. När motståndarna har nästintill noll felprocent i passningsspelet, inspirerade världsklasspelare som gör topprestationer och får spela på en tvåmålsledning stora delar av matchen så är det svårt att både komma nära motståndarna i defensiven och att inte stressa i offensiven när man väl vinner boll. SAIK fick IFK precis dit de ville och IFK förmådde inte ta sig ur deras grepp och det ska SAIK ha beröm för, även om IFK såklart hade kunnat göra bättre prestationer offensivt framförallt. Men det är som Ari Holopainen varit inne på, när man flyttar runt spelare på nya positioner blir även offensiven lidande eftersom de mönster och de roller man nött i ett par år plötsligt inte gäller.

Se upp, Bollnäs
IFK får helt enkelt knyta nävarna i byxfickorna och se till att Bollnäs får sota för den här matchen när de kommer på besök på tisdag. Förhoppningsvis får vi sett IFK-lag fullpumpat med adrenalin och revanschlusta då.

Matchens bästa spelare i IFK var Kimmo Kyllönen, i SAIK var det jämnt skägg mellan Erik Säfström och Daniel Berlin.

IFK Vänersborgs försäsong i siffror

Matchstatistik
11 tränings- och cupmatcher: Sex segrar, två oavgjorda och fyra förluster.
På hemmaplan: Tre segrar, två oavgjorda, noll förluster.
På bortaplan: Tre segrar, noll oavgjorda, fyra förluster.
Målskillnad: 55-39 +16
Målskillnad hemmaplan: 31-19 +12
Målskillnad bortaplan: 24-20 +4
Flest antal insläppta mål i en match: 6
Flest antal gjorda mål i en match: 10
Publiksnitt: 440

Spelarstatistik
Flest poäng: Jesper Öhrlund (16)
Flest mål: Jesper Öhrlund (14)
Flest assist: Robin Öhrlund (10)
Flest utvisningsminuter: Juho Liukkonen (56)

Målstatistik
Totalt antal mål: 55
Antal spelmål: 40 (73%)
Antal hörnmål: 12 (22)
Antal straffmål: 3 (5%)
Antal frislagsmål: 0
Hörneffektivitet: 12 mål på 90 hörnor (13%)