Kryss i genrepet för IFK

Genrepet mellan IFK Vänersborg och IFK Motala i Arena Vänersborg på fredagen kom i mångt och mycket, i alla fall för hemmalaget, att handla om hur laget skulle formera sig sig defensivt. Tidigare i veckan kom ju beskedet att liberon Simon Blomkvist, som varit lagets genomgående bäste spelare under försäsongen, ådragit sig en armfraktur och beräknas vara borta minst november ut. Mot Motala fick således Juho Liukkonen kliva ner som libero, Olle Berglund ta hans högerbacksplats och Emil Viklund kliva ner som vänsterhalv.

Och visst märktes det i början att det fanns lite osäkerhet i Vänersborgslaget, man hittade inte alltid rätt i kombinationsspelet i speluppbyggnaden och spelade med lite större marginaler än vanligt. Spelmässigt var det Vänersborg som hade mest boll och drev upp tempot, Motala fokuserade på att ligga rätt i positioner och ställa om när de vann boll. Det blev en ganska chansfattig första halvlek där Vänersborg hade ett litet övertag i antalet heta målchanser (bland annat två frilägen för Hedqvist och Öhrlund som Aaltonen i Motalas mål räddade och en hörnsituation där bollen på något sätt inte gick in i mål i röran) men Motala gjorde halvlekens enda mål; ett fint flipp från Anders Persson till Philip Florén som smet in bakom Viklund och kom fri. Utöver det hade Motala ett friläge som Kyllönen räddade men inte så mycket mer.

Andra halvlek blev i många och mycket lik den första. Motala spelade bra försvarsspel och gjorde det svårt för Vänersborg tt hitta ytor att spela på inledningsvis men när Vänersborgsspelarna gav upp försöken att spela sig igenom Motalas kompakta lag och istället börja använda skridskoåkningen för att pressa sig runt på kanterna lyckades man också luckra upp dem lite mer. 1-1 kom efter drygt 10 minuter när Jocke Hedqvist pricksköt en stenhård skottpassning in i straffområdet där Jesper Öhrlunds klubba fanns och styrde in bollen i öppet mål. Vackert.

Vänersborg tog sedan ledningen fem minuter senare när Juho Liukkonen stänkte upp ett hörnskott rakt upp i nättaket. Ledningen höll sig dock bara i knappt 10 minuter, sedan fick Motala straff efter att Viklund lite olyckligt fått ett felskär när Elias Gillgren kom farande vilket gav Gillgren öppen gata in i straffområdet där Vänersborgsförsvaret gick onödigt hårt åt honom vilket renderade i straff som Viktor Hulthammar satte till 2-2.

Vänersborg fortsatte dock vara de som tryckte på mest och skapade mest, framförallt genom Lundqvist och Viklund från kanterna där Viklund hade bästa chansen när han gjorde en patenterad långåkning hela vägen från egen planhalva in i straffområdet, men fick se för dagen täte Jussi Aaltonen rädda. Det var därför inte jättelogiskt att Motala gjorde 2-3 i 83:e minuten. Återigen tog man sig fram på Vänersborgs vänsterkant genom Gillgren som pressade sig igenom två Vänersborgsförsvarare och spelade in till Florén som kunde styra in bollen från nära håll vid första stolpen.

Vänersborg såg trots allt till att hålla förlustnollan på hemmaplan den här försäsongen intakt genom att trycka på för en kvittering sista tio minuter och när Viktor Hjelm hittade fram med en smörpassning som friställde Jesper Öhrlund var slutresultatet 3-3 ett faktum.

Det var en match som för IFK Vänersborgs del i mångt och mycket präglades av att man tvingats stuva om en del i laguppställningen. Försvarsspelet reste dock inga omedelbara frågetecken inför fortsättningen; Olle Berglund var resolut och rejäl i sitt backspel och Liukkonen löste de flesta situationer och fick bra understöd av lagkamraterna de gånger han hamnade lite snett. För Vänersborgs del blir utmaning framförallt att lägga om sin speluppbyggnad så att man får ut max av Emil Viklunds offensiva potential som vänsterhalv, och det såg också bättre och bättre ut ju längre matchen led även om det syntes både offensivt och defensivt att det var ett par säsonger sedan nu som Viklund spelade vänsterhalv. Vi vet ju dock alla vilken nivå han håller som vänsterhalv och vilken tyngd han kan bidra med offensivt från den positionen, så det är bara en fråga om tid, träning och tajming.

Främste Vänersborgsspelare mot Motala var defensiva högerkanten med Lundqvist och Berglund som inte släppte till mycket därifrån. Även bröderna Öhrlund var pigga och Jesper levererade mål och skapade målchanser i vanlig ordning. I Motala räddade Jussi Aaltonen flertalet högkaratiga målchanser och Elias Gillgren och Fredrik Lönn var med sin skridskoåkning de som skapade mest offensivt tryck mot Vänersborgsmålet.

Nu väntar premiär på fredag den 1 november kl 19.00 för IFK Vänersborgs del. Sandvikens AIK kommer på besök. Motsvarande möte ifjol slutade 6-2 till IFK Vänersborg.

Se till att komma till Arenan och stötta vårt lag, tillsammans kan vi göra både laget och föreningen starkare. Det enda vi på läktarna behöver göra att ta oss till Arena Vänersborg, njuta av lite härlig elitidrott, skrika, gapa, sjunga, jubla och ha det trevligt. Det är väl ingen större uppoffring?

Ses där!

Plusbetyg på elitserielagen: Västerås

Målvakter: ++++
Kommentar:
Henrik Kjellsson har vuxit ut till en riktigt bra målvakt de senaste säsongerna, även om det fortfarande kommer några tavlor då och då. Unge Benjamin Pizzoni-Elfving fick visa framfötterna i Svenska Cupen när Kjellsson blev skadad och gjorde det bra.

Försvar: +++
Kommentar:
VSK:s försvar leds av Stefan Edberg, som i sina bästa stunder är landslagsmässig. Bredvid sig har han Måns Engström och Rasmus Sjöström som är unga och har fina kvaliteter men ibland skiner deras orutin och brister igenom en del och VSK har en bit upp till övriga topplag på den positionen.

Halvor: +++
Kommentar:
Med Oscar Gröhn skadad har Joel Engström spelat vänsterhalv, men hans styrkor ligger framförallt i offensiven. På andra kanten har Jesper Hermansson lite samma problem, spelskicklig men inte världens bästa i försvarsspelet. Gröhn lär kliva in på halven så småningom men han är lite för ojämn för att kunna pressa upp det här betyget ett snäpp trots allt.

Mittfält: +++++
Kommentar:
Med spelare som Jesper Jonsson, Tobias Holmberg, Magnus Joneby och Daniel Johansson kan VSK ställa ett riktigt starkt mittfält på isen som kommer vara kapabla att både göra många mål på egen hand men även servera anfallarna med bollar.

Anfall: ++++
Kommentar:
VSK saknar kanske den där naturlige skyttekungen á la Joakim Andersson, men har unga intressanta namn i Robin Andersson, Joel Engström och Martin Landström som är jobbiga för motståndarna att tampas med sina olika sätt och kompletterar varann bra.

Totalt: 19

Försäsongens sämsta när IFK kryssade mot Vetlanda.

Inför matchen mot Vetlanda pratade IFK-lägret om att man vill förstärka och bygga vidare på det som fungerade bra i Svenska Cupen, det vill säga det kollektiva försvarsspelet och delaktigheten i offensiven, men det blev snarare tvärtom. Det kollektiva försvarsspelet fungerade inte alls utan Vetlanda tilläts ganska enkelt åka och passa in, runt och igenom IFK:s lag som inte såg ut ha energin eller skärpan för att få till vare sig det egna spelet eller försvarsspelet den här kvällen.

Det började annars bra för blåvitt som fick se Jesper Öhrlund frispelas på ett perfekt lyft av brorsan Robin och säkert satte 1-0. Vetlanda och Pontus Nordström både kvitterade och tog sedan ledningen efter först en pangträff på hörna och därefter en straff. Både hörnan och straffen föregicks av slarviga bolltapp och försvarsageranden från IFK-spelare som gav Vetlanda omställningslägen. Något som kom att bli lite av matchens melodi. IFK fick inte riktigt igång sitt spel, det gick för långsamt, man tappade bollar på konstiga sätt, satte passningar på hälarna på varann och tog felbeslut. De gånger IFK-spelarna dock satte ett par passningar i rad med rätt adress och tajming tog man sig ganska ofta fram till farligheter, där främst Johan Koch hade två riktigt bra lägen som han tyvärr brände.

IFK skulle ändå vända på matchen innan paus genom två hörnmål signerade Jesper Öhrlund och Juho Liukkonen. Så långt allt ändå okej om inte bra med blåvita ögon sett, Vetlanda fick lite för lätt komma till avslutslägen men de isolerades i alla fall till mestadels vinkelskott från utanför straffområdet som Kyllönen klarade utan större problem.

I andra halvlek fallerade dock försvarsspelet rätt ordentligt. Det började med att Vetlanda kvitterade på ett perfekt avvägt lyft av Vilén till Fedorov som blev fri och satte 3-3 IFK återtog förvisso ledningen på genom Hedqvist på straff efter att Robin Öhrlund fått ett slag på klubban, men efter ungefär en timmes spel var det som att bensinen tog slog i IFK-motorn och man körde fast i ett väldigt väldigt lågt och kompakt Vetlandaförsvar och fick kontringsvåg efter kontringsvåg i arslet. Man klarade inte heller att hålla bredden i försvarsspelet vilket gjorde att Vetlanda ganska enkelt kunde ta sig runt på båda kanterna och komma till farligheter. Såväl 4-4 som 4-5 och 4-6 kom efter inspel från IFK:s högerkant.

IFK ska dock ha cred för att man åtminstone offensivt tog sig i kragen sista 10 minuterna och skapade ganska många målchanser som räddades upp i sista stund av Vetlandaspelare, ofta med hörna som följd. Och just hörnskyttet hackade definitivt inte för IFK den här matchen. 5-6 gjorde Hedqvist som skickade bollen i nät efter en tilltrasslad situation efter hörna och 6-6 fixade Liukkonen med en ny hörnkanon. Nästan direkt på avslag kom Vetlanda runt på vänsterkanten den här gången och fick alldeles för enkelt styra in 6-7. Då stod klockan på 89.30 men IFK gav inte upp och anförda av Robin Öhrlund tryckte man på och fick återigen chansen på hörna med minuten kvar att spela, och resultatet av den blev att Hedqvist kom inglidande i straffområdet med fart och dyngade iväg ett av de hårdaste skott som skådats rakt upp i krysset till 7-7.

En blek insats av IFK, såklart, men det går att finna tröst i att medan IFK gjorde en ganska dålig och slarvig match och lät Vetlanda kontra på dem i 90 minuter och göra sju mål, så förlorade man inte. Skyttet gick inte heller att klaga på den här matchen.

Härnäst väntar World Cup för båda lagen och om IFK ska ha någon chans i en grupp med Västerås och Jenisej får vi hoppas att försvarsspelet man visade upp mot Vetlanda var en engångsföreteelse och att man är lite mer påslagna i allt man gör än man var i den här matchen.

Bästa IFK:are var Robin Öhrlund som var den som drev på mest, i Vetlanda trivdes Pontus Vilén när han fick tid och yta med bollen.