IFK Vänersborg bildar damlag

IFK Vänersborg kallade till presskonferens på fredagen för att meddela den glädjande nyheten att klubben kommer anmäla ett lag till damallsvenskan (näst högsta division) till säsongen 2020/2021.

IFK:s föreningsutvecklare Jesper Larsson och styrelseledamoten Per Ejerhed slog på presskonferensen fast att damlaget är ett naturligt steg för IFK som utvecklat sin flickverksamhet ordentligt på senare år. Nu består klubben till 30% av flickspelare, man har en egen flickbandyskola och flera flicklag varför ett eget damlag är en nödvändig satsning för att flickspelarna ska kunna stanna i Vänersborg och spela bandy och inte åka iväg och spela seniorbandy någon annanstans som det är idag.

Arbetet med damlaget pågår för fullt och finansieringen för uppstarten är säkrad med hjälp en grupp sponsorer som ser positivt på satsningen och vill stötta den. Det rör sig om Vänersborgsklubban, Lensnow.se, ICA Kvantum och Hansson Bil. Samtidigt pågår såklart arbetet med att få med sig ännu fler partners, både nya och befintliga enligt marknadsansvarige Martin Forsström.

IFK:s ambition är att fylla på laget med en del unga spelare från sina äldsta flicklag, plocka in en del spelare utifrån och förhoppningsvis även få lite hemvändande IFK-spelare som i brist på damlag tvingats söka sig till mörkare trakter som Lidköping för att spela seniorbandy. Vidare finns även möjlighet för bandytjejer från hela landet (och grannländerna) som är intresserade av att ingå i IFK:s nystartade damlag att söka till Birger Sjöberggymnasiets bandygymnasium.

Det är oerhört kul att IFK Vänersborg tar det här klivet, för att förbli relevant som förening och varumärke och vara trovärdiga gentemot sponsorer och partners så måste man kunna attrahera alla och erbjuda samma förutsättningar att vara en del av klubben till alla. Förhoppningsvis kan damlaget väcka ett ännu större intresse för bandy bland unga tjejer i Vänersborg med omnejd så att vi om några år har 50% killar och 50% tjejer i föreningen och kan skörda dubbla framgångar på isen.

Mer information om IFK Vänersborgs damsatsning finns på hemsidan och på klubbens Facebooksida.

Första tvåpoängaren när IFK körde över Bollnäs

Premiären mot Sandviken blev inte vad IFK Vänersborg hade hoppats på. Ett spänt hemmalag kom aldrig in i matchen och förlorade klart med 2-5. Eftersnacket handlade mest om hur IFK skulle hantera förlusten.

Ganska bra, skulle det visa sig. För redan från avslag i matchen mot guldkandidaten Bollnäs visade IFK att man hade gett sig fan på att göra en bättre match den här gången. Robin Öhrlund rivstartade och svischade fram mellan Bollnässpelarna som en vessla med en fyrverkeripjäs i arslet inledningvis och anlade på något sätt tonen för matchen där.

Bra Bollnäsperiod
Någon utdelning på rivstarten fick IFK dock inte, trots att Bollnäs knappt fick röra bollen första kvarten och Andreas Westh i Bollnäs kände sig manad att högljutt påpeka just detta för sina lagkamrater när IFK återigen vann tillbaka bollen. Lite typiskt var det Bollnäs som tog ledningen istället när Hellmyrs slog en lång passning till Fagerström som spelade vidare till Mickelsson som åkt sig fri. Snabbt och effektivt. Efter målet hade Bollnäs en ganska bra period, de skapade inte några målchanser direkt annat än en ribbträff på hörna och ett halvt friläge för Mickelsson men kombinerade med snabba korta passningar och kunde sånär hittat fram till fler chanser, men IFK-försvaret – som var ordinarie igen efter att Simon Blomkvist gjort en överraskande comeback som libero – höll tätt.

IFK:s inledande frenesi kom av sig en aning i samband med Bollnäs ledningsmål och man stångade sig ofta blodiga mot ett tätt packat Bollnäsförsvar, och spelade också lite för safe många gånger istället för att hota i djupled. Det var egentligen först i slutet av halvleken som IFK kom till farliga målchanser genom att hitta fram i djupled på först Jesper Öhrlund till vänster i straffområdet och sedan Emil Viklund till höger, men avsluten var tama och landade rakt i famnen på Pertti Virtanen i Bollnäs mål.

Knutar löstes upp
Andra halvleken skulle ge desto mer att jubla åt för hemmapubliken. Jesper Öhrlund sa i en intervju inför säsongen att brorsan aldrig kommer bli någon kock, men Robin gav svar på tal genom att servera en utsökt macka som friställde Jesper redan ett par minuter in i andra halvlek. Virtanen lyckades förvisso bryta med benskyddet i förstaläget men på returen dök Emil Viklund in och satte 1-1.

Fyra minuter senare öppnade Joakim Hedqvist sitt målskytte för året med en kalasträff på högerhörna och någonstans där efter 2-1 kunde man nästan med blotta ögat se mentala knutar lossna hos flera av spelarna. Plötsligt spelade man med självförtroende i alla situationer, vågade hålla i boll och vara konstruktiva med den, jobbade hårt i defensiven, vann boll och tvekade inte när man gick framåt. Som när Joakim Johansson snodde åt sig bollen i en kampsituation, satte in bollen i planen till Emil Viklund som fick med sig Jesper Öhrlund, släppte bollen till honom och tog fart rakt mot mål, fick tillbaka bollen i straffområdet och hängde upp den i bortre krysset till 3-1. IFK blåste förbi Bollnäs, främst anförda av duon Robin Öhrlund/Emil Viklund som fick spela ihop på mitten igen.

Årets räddning?
Bollnäs tog timeout och tryckte på en del framåt och skapade lite halvchanser och ett superläge där Kimmo Kyllönen fick visa varför han är världens bäste målvakt. Christoffer Fagerström bröt sig loss, tog sig in och avlossade ett skott rakt framifrån i fritt läge från straffpunkten men Kyllönen gjorde årets räddning så här långt när han fick ut en näve och räddade det stenhårda skottet. Istället kunde IFK kort därefter fixa fram en ny högerhörna och återigen var det Jocke Hedqvist som bombade in bollen i nättaket till 4-1.

Därefter hade IFK fullständig kontroll på matchen, Bollnäs försökte trycka på men kom ingenstans och skapade ingenting av värde medan IFK kunde utnyttja ytorna de bjöd på. När Bollnäs sedan drog på sig två snabba utvisningar i följd hade IFK:s fartspelare lekstuga. Robin Lundqvist trampade i 81:a minuten runt Bollnäsförsvaret, tog sig in längs kortlinjen och placerade en passning rakt på klubbladet på Jesper Öhrlund som fick spräcka sin målnolla i öppet mål.

Lundqvist-Öhrlund var ett vägvinnande samarbete den här kvällen och fem minuter senare lyfte Robin Lundqvist fram bollen till Robin Öhrlund som tog emot och hängde in bollen i bortre krysset till 6-1. Att Andreas Westh sedan kunde peta in 6-2 i matchens slutsekund på ett chansinspel i mitten var bara av akademisk betydelse, och IFK Vänersborg tog en solklar och övertygande seger inför 1077 åskådare i Arena Vänersborg.

Pusslet blev komplett
Att Simon Blomkvist var tillbaka i laget och på isen gjorde IFK gott, plötsligt var alla spelare på sina naturliga positioner och pusselbitarna föll på plats spelmässigt ju längre matchen led. Att Bollnäs är världens bästa bandylag och en guldkandidat var svårt att se, klasskillnaden var stora delar av matchen tydlig till IFK Vänersborgs fördel. För IFK var det ett skönt kvitto på att spelet finns där och att man kan slå de bästa lagen om alla bara gör det man ska.

Alla i IFK:s lag gjorde en kanonmatch men det är svårt att inte nämna hela mittfältet med Robin Öhrlund, Niklas Nyqvist och Emil Viklund som drog upp farten och gick i bräschen, och Adam Herou Löf och Viktor Hjelm som balanserade upp och vann boll på mitten. Även Robin Lundqvist med fyra målgivande passningar och en i princip felfri match förtjänar att lyftas lite extra.

VSK nästa
Nu väntar ny tuff match mot Västerås SK borta på torsdag kväll. Ett VSK som inledde med att förlora mot Sirius hemma med 6-7 och sedan vann mot Broberg borde med 5-3. IFK och VSK möttes i World Cup och då var det en mycket jämn batalj där IFK var det bättre laget större delen av matchen men VSK hade marginalerna med sig. Återstår att se hur matchen imorgon utvecklar sig.

IFK föll mot starkt SAIK

Sandviken har efter några tunga spelartapp under våren och lite halvtrevande försäsong under nygamle tränaren Joakim Forslund ägnat hösten åt att bygga sig själva som underdogs i vinter. Efter premiären mot IFK kommer de nog få svårt att hålla din illusionen vid liv, för det SAIK som kom till Vänersborg i premiären var det starkaste SAIK undertecknad sett på länge.

Pansarvagnen och ångloket
Redan från första minuten tog SAIK kommandot och fick IFK relativt omgående i gungning. Man gjorde det på klassiskt Forslundvis med en bandy vi känner igen från hans tid i Bollnäs. Då som nu var Daniel Berlin nyckeln tillsammans med en ytterhalv av världsklass – då var det Hellmyrs och Berlin som passade bollen till varann för det mesta, igår var det Berlin och Säfström. SAIK:s anfallsspel följde ett tydligt mönster; rulla runt tills Berlin hittat en fri yta, sätt upp bollen på honom varpå han drog iväg som en pansarvagn och drog på sig 5-6 spelare för att överhuvudtaget gå att stoppa, vilket öppnade ytor för urvändningar på lagkamrater och inte minst ångloket på vänsterkanten, Erik Säfström. Det är inte revolutionerande bandy, men det är effektivt om man har rätt spelartyper.

IFK fick inte grepp om Berlin under den första halvleken och fick gång på gång se honom hålla i och släppa bollen i precis rätt läge till rättvända lagkamrater som fick komma med fart mot IFK-målet. Det var bara Kimmo Kyllönens storspel som räddade IFK från en fullständig mardrömsstart, och då gjorde SAIK ändå 0-2 tidigt i halvleken på hörnretur genom Dennis Henriksen och friläge genom Hannes Edlund sedan nämnde Berlin trätt in en boll som öppnade hela IFK-laget på vid gavel.

Världsklassuppvisning
IFK var inte ens särskilt svaga trots rejält chans- och spelövertag för SAIK. Det var helt enkelt en uppvisning av världens bäste mittfältare och världens bäste vänsterhalv som visade exakt hur stort hot de kan utgöra nästan på egen hand när de är påslagna och i form. IFK fick lägga enorma mängder energi i defensiven och fick därför aldrig igång sitt egna anfallsspel när man väl vann bollen. SAIK spelade dessutom ett tätt försvarsspel och var hetare i de flesta dueller. IFK lyckades dock bita sig fast i matchen när Juho Liukkonen drog in en högerhörna i första krysset och därefter avtog SAIK:s press en aning medan IFK tog över spelet lite mer. Hemmalaget skapade en del halvchanser och hörnor men fick inte in bollen, istället kunde SAIK gå till ledning med 1-3 i paus efter en hörnkanon från Lukas Widman.

Andra halvlek blev en ganska avslagen historia. SAIK höll mest i bollen och försökte tråka ut IFK och anföll med jämna mellanrum via främst uppåkningar av Säfström och Forslund medan IFK försökte utmana lite mer men inte bjöds på några större ytor av SAIK. När Säfström (vem annars?) sedan pressade sig in i straffområdet och blev stoppad av Liukkonen fick SAIK straff och även om Kyllönen var på bollen så smet Berlins straff in till 1-4. IFK tog timeout och fick igång lite mer offensiv men då hade SAIK en rätt trygg ledning att spela på och det är ju en gammal sanning att ger du Jocke Forslund en tvåmålsledning och lag med ett par duktiga bollhållare så kan de döda matcher tills apokalypsens ryttare rider in och säger åt dem att det räcker nu.

Viklundreducering
Emil Viklund väckte förvisso lite hopp när han sköt in en retur efter fin aktion av Callander som kom runt på högerkanten, spelade in till Koch vars första styrning räddades av Joel Othén. Då återstod drygt en kvart av matchen och SAIK tog timeout och man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att det SAIK-tränaren sa under den timeouten var ”döda så mycket tid ni bara kan”, för resten av matchen bestod mest av SAIK som drev upp boll på IFK:s planhalva och sedan vände hem till liberon och ett IFK som inte orkade sätt i någon högre press. Ett mål till skulle falla i matchens sista sekund och det var SAIK, och Säfström, som fick straff för andra gången efter att en lite frustrerad IFK-spelare tog ut frustrationen på på fel sida straffområdeslinjen. Jesper Hvornum satte den säkert till slutresultatet 2-5.

SAIK gjorde en mycket bra match och visar att man nog blir att räkna med i toppen även i år, åtminstone så länge Berlin och Säfström orkar spela på samma nivå som mot IFK. IFK kommer inte upp i sin normala nivå men mycket beror på att SAIK sätter käppar i hjulet för det. När motståndarna har nästintill noll felprocent i passningsspelet, inspirerade världsklasspelare som gör topprestationer och får spela på en tvåmålsledning stora delar av matchen så är det svårt att både komma nära motståndarna i defensiven och att inte stressa i offensiven när man väl vinner boll. SAIK fick IFK precis dit de ville och IFK förmådde inte ta sig ur deras grepp och det ska SAIK ha beröm för, även om IFK såklart hade kunnat göra bättre prestationer offensivt framförallt. Men det är som Ari Holopainen varit inne på, när man flyttar runt spelare på nya positioner blir även offensiven lidande eftersom de mönster och de roller man nött i ett par år plötsligt inte gäller.

Se upp, Bollnäs
IFK får helt enkelt knyta nävarna i byxfickorna och se till att Bollnäs får sota för den här matchen när de kommer på besök på tisdag. Förhoppningsvis får vi sett IFK-lag fullpumpat med adrenalin och revanschlusta då.

Matchens bästa spelare i IFK var Kimmo Kyllönen, i SAIK var det jämnt skägg mellan Erik Säfström och Daniel Berlin.