A Closer Look: Nykomlingarna

”Strategin är tydlig; AIK vill ha snabba framgångar och man satsar på stora, rutinerade namn.”

Elitserien 2019/2020 innehåller två riktigt intressanta nykomlingar som på de flesta andra sätt är varandras diametrala motsatser. Medan AIK är ett fåfängeprojekt startat av ett par personer med för mycket pengar som köpt sig till snabb framgång, så är Åby/Tjureda en klubb som under lång tid varit nöjda med att spela i tredjedivisionen, fostra duktiga unga spelare till högre divisioner och byggt upp en stark förening med många medlemmar, god ekonomi och en stark ungdomssektion.

Åby/Tjureda gör i år sin första säsong i högsta serien, och faktiskt blott sin tredje totalt sett i någon av landets två högsta serier. De tog klivet upp i bandyallsvenskan 2017 och vann serien redan under sitt andra år före Nässjö och AIK. De gjorde det med ett ungt lag bestående av mestadels egna produkter och juniorer på samarbetsavtal från Vetlanda. Rutinen stod framförallt Andreas Lysell, med många elitseriesäsonger bakom sig, och förre landslagsmannen Ulf Einarsson för. Lagets viktigaste spelare var dock poäng- och skyttekungen Filip Bringe, egenfostrad lagkapten som fyller blott 23 i år men redan är en poängspelare av rang på allsvensk nivå. Ska bli intressant att se hur han lyckas i elitserien.

För det lär behövas att han gör det. Speciellt när Ulf Einarsson inte följer med laget upp i högsta serien. Åby/Tjuredas nyförvärv består framförallt av unga egna produkter som plockas hem från Vetlanda, som mittfältare Jonathan Svensson och försvararen Arvid Johannisson, så Bringe kommer få dra ett tungt lass om klubben ska överleva sin första säsong i elitserien. Lite rutin har Åby/Tjureda ändå fått in i form av försvararen Viktor Törner från Vetlanda, men i övrigt är det ett lag som är väldigt oprövat på elitnivå, men samtidigt ett samspelt lag där många är fostrade i klubben och hängt ihop från lägre divisioner.

Även i det avseendet är AIK Bandy Åby/Tjuredas raka motsats. AIK-projektet drogs igång 2016 av Jonas Galotta, tidigare Black Army-höjdare mest känd för att han tillsammans med en grupp supportrar kuppade till sig styrelsemedlemskapet i AIK Hockey och som nu misstänkts använda bandysektionen för att ta över maktpositioner inom AIK:s huvudförening. Tillsammans med Marco Engborg, (ö)känd för att ha pumpat in miljoner i framförallt SAIK och Hammarby genom åren, beslutade de sig för att göra en snabb resa till eliten och har inte snålat på vägen dit.

Det började med att man värvade ihop ett lag av relativt skickliga elitseriespelare när klubben låg i division 1, och även om det tog ett år längre än beräknat att ta sig upp från divison 1 till bandyallsvenskan så lyckades man till slut och fortsatte på den inslagna vägen och värvade ihop ytterligare ett gäng elitseriespelare med ambitionen att vinna bandyallsvenskan direkt. Det misslyckades man med, men lyckades ändå ta sig till elitserien via kval på Falu BS bekostnad. Väl i elitserien har man totalrenoverat laget och värvat minst ett halvt nytt lag (oklart eftersom AIK bara säger att de har 20 spelare under kontrakt men inte vilka).

Strategin är tydlig; AIK vill ha snabba framgångar och man satsar på stora, rutinerade namn. Spelare som Patrik Nilsson, Pavel Ryazantsev, Alexander Kim, Dimitri Loginov och Alexei Chizhov, alla med meriter från spel på högsta nivå i Sverige och Ryssland, har plockats in tillsammans med unga killar som Christian Frohm och Elias Engholm. I mål står fortfarande Andreas Bergwall som även är spelande tränare. Vilka övriga spelare som ingår i truppen är som sagt oklart men Rinat Shamsutov, Johan Willes och Robin Folkesson följer inte med upp i elitserien.

En annan sak som skiljer de båda nykomlingarna åt är arenasituationen. Medan Åby/Tjureda relativt omgående efter avancemanget projekterade och fick igenom ett förslag om att bygga en bandyhall som ska stå klar redan i höst är det fortfarande skrivet i stjärnorna var AIK Bandy ska spela sin hemmamatcher. Bergshamra IP i Solna är inte godkänd för elitseriespel och Stockholms kommun och Stockholmsklubbarna verkar måttligt intresserade av att låta dem hyra in sig på Zinkensdamm. I kvalet hade AIK Kalix IP som reservarena, så vem vet – kanske tänker de nytt och fräscht och blir första elitklubb någonsin, alla sporter inräknat, som har typ 100 mil till sina hemmamatcher.


Så vilka kommer klara sig bäst i elitserien i höst?

Trots att de inte har någonstans att spela, trots att stora delar av deras trupp av någon anledning mörkas och trots att de spelare man vet är klara är ett hopplock av diverse spelare som passerat sitt bäst-före-datum för en handfull år sedan så går det inte att förneka att AIK är ett intressant lag. En frisk och motiverad Patrik Nilsson är alltjämt en 40-målsskytt i elitserien och Pavel Ryazantsev gjorde över 60 mål den gångna säsongen – må så vara att det var i ett överlägset Neftyanik i den allt svagare ryska högstaligan. Andreas Bergwall i mål gör också sitt till, såklart. AIK kommer kunna göra mål och de kommer ha en målvakt som räddar det mesta, det brukar man komma rätt långt med som nykomling. Att AIK kan vara med och slåss om åttondelsplatser känns inte orimligt.

För Åby/Tjureda lutar det åt att det blir en tuffare säsong. De kommer inte göra bort sig men elitserien är ofta skoningslös mot nykomlingar som varit stabila och jämna i bandyallsvenskan men saknar den riktiga spetsen och rutinen som elitserien kräver. Ny hall och ett ungt talangfullt lag i all ära, men det mesta pekar – tyvärr – på att Åby/Tjuredas elitseriesejour bara kommer bli ettårig. Den här gången.

Lista: Elitseriens 10 bästa värvningar

  1. Pavel Ryazantsev (eller nåt) till AIK från Neftyanik
    Gammal gubbe nu förvisso men X antal VM-guld och ryska ligatitlar och ett kilo mål på högsta nivå i Ryssland antyder ändå viss kvalitet och precis vad AIK behöver som nykomlingar. Gjorde 62 mål förra säsongen så håller rätt hyfsat än. Skänker välbehövlig stjärnstatus till elitserien också.

  2. Patrik Nilsson till AIK från Bollnäs
    Fortfarande högst oklart varför Bollnäs kände att Nilsson som kom delad femma i skytteligan med 37 mål och som gjort över 1000 mål i elitserien inte var bra nog längre, men för AIK var det guld såklart eftersom de nu har ett anfallspar som tillsammans gjort en bra bit över 2000 mål på högsta nivå i sina karriärer.

  3. Simon Jansson till Edsbyn från Västerås
    I sina bästa stunder kan Jansson vara helt ostoppbar med sin tyngd och genombrottsförmåga och att Edsbyn lyckats värva hem honom 28 år ung på ett långt kontrakt (fem år) är såklart en supervärvning. Jansson är dock en spelare som ibland tar lite väl stor plats vilket syntes i kvartsfinalerna mot IFK Vänersborg förra säsongen – när Jansson försvann skadad växte övriga VSK. Har väl dessutom en tendens att vara upp och ner i sina prestationer. Därav ”bara” trea på den här listan.

  4. Jesper Jonsson till Västerås från Hammarby
    Jonsson är definitionen av en poängspelare. Gör mål som en skyttekung och assist som en assistkung. Sannolikt finns ingen bättre straffområdesspelare i elitserien nu när David Karlsson lagt av. Har väl sina brister i att farten inte riktigt finns där så blir intressant att se hur han passar in i VSK:s ganska tempostarka spel, men sannolikt lär han ta deras offensiv till nästa nivå.

  5. Viktor Hulthammar till Motala från Nässjö
    När Motala presenterade Hulthammar som nyförvärv var känslan att de smugit fram i vassen snott honom framför näsan på en hel del andra föreningar. Hulthammar är en målfarlig ytterhalv/mittfältare som trots att han är född -98 redan varit lagkapten i ett allsvenskt topplag och även om han kanske inte kommer dominera redan under sin första elitseriesäsong så kan de mycket väl visa sig vara en kanonvärvning för Motala på ett par säsongers sikt.

  6. Christoffer Fagerström från Hammarby till Bollnäs
    Kvalitetsmässigt är det kanske elitseriens bästa värvning, den förre IFK-stjärnan är numera en given landslagsanfallare och en blivande skytteligavinnare. Ändå går det inte att komma ifrån känslan att Fagerström lämnar Stockholm framförallt för att fylla på bankkontot och inte för att han tror att det är i Bollnäs han kommer ta nästa steg i sin karriär. Ettårskontraktet antyder i alla fall det. Samtidigt tisslas det om att övergången drog ut på tiden för att Bollnäs egentligen föredrog Erik Pettersson som dock stannade i Ryssland. Brinner båda parter tillräckligt mycket för äktenskapet att det ska bli succé? Vi får se.

  7. Pontus Blomberg från Hammarby till Vetlanda
    Oklar skadestatus på Blomberg som hade det tufft med både skador och en ny omgivning i Hammarby ifjol och hittade väl aldrig riktigt sin roll i det laget. Tillbaka i Vetlanda nu där han sannolikt kommer få samma roll han hade tidigare och i ett offensivt brandskattat Vetlanda kommer hans passningsklubba bli guld värd – om han är hel och frisk.

  8. Robert Rimgård till Broberg från Hammarby
    Har följt bandy i många år men fortfarande inte blivit riktigt klok på hur bra försvarare Rimgård egentligen är. Antagligen helt okej. Men det spelar inte så stor roll för när Broberg värvade Rimgård var det mer en symbolvärvning som signalerade att Broberg kan värva spelare från större klubbar istället för vice versa som varit fallet i många år. Bara det kan nog ge en boost till hela laget och föreningen. Åtminstone ett tag.

  9. Ted Haraldsson till Sirius från Sandviken
    Egentligen som ovan. Mer en symbolvärvning som förvisso är bra men inte tillräckligt bra för att bära och lyfta ett lag på egen hand, men som i och med ett antal SM-guld och det faktum att han kommer till Sirius direkt från en av bandyns stormakter kommer antagligen vara mer värd för föreningen och laget som symbol än det han kommer tillföra på isen.

  10. Daniel Johansson till VSK från Vetlanda
    Växte mycket förra säsongen när han tvingades kliva fram ur Löfstedts skugga och imponerade stort. Brett register, bra fysik, tungt skott och gör ofta sjukt snygga mål. Kommer passa bra in i VSK:s spel och kommer garanterat kunna utveckla sitt spel och ta det ytterligare en nivå nu när han kommer till ett topplag.